Ja man kan ju inte klaga över att det aldrig händer något här nere i alla fall! Igår eftermiddag var det ju dags för vår lediga eftermiddag/kväll vilket både vi o personalen såg fram emot. Tjejerna satte sig på mopparna för att åka till marknaden medan jag, Jens o barnen gick ner till stranden. Jens hade precis beställt in mat och jag hade lagt mig för en massage när vi fick ett snyftande samtal om att Lai (vår nya unga städerska från Burma) hade krockat med moppen. Vi rusade upp från stranden med en hemsk känsla i magen…. Vi har ju sett en del ruskiga olyckor sedan vi kom hit. Vi lämpade av barnen och stack iväg på moppen för att försöka hitta Naa, en annan tjej i vår personal som jobbar extra i ett annat område här på ön, vi var tvungna att få tag i henne eftersom hon är den som känner Lai´s vänner o familj….vi fick springa runt i ett villakvarter o ropa på henne. Vi fick höra att benpiporna stack ut på Lai o hade sådan ångest… vi såg framför oss hur stackarn kände sig nu, ensam i ett nytt land, kan inte språket och har ingen som helst försäkring, vi måste ju fixa pengar snabbt så att de sätter igång med operationen osv osv. Vi började ju fundera på hur vi ska få tag i så mycket pengar för Lai har ju inga och vi har ju ansvaret för henne. Och om det är riktigt illa, hur ska hon kunna få den eftervård som krävs, så mycket pengar har ju inte vi. Hon kanske blir handikappad resten av livet.

Efter många om o men så fick vi i alla fall veta att Lai var ok, Weiw och Ning var med henne på sjukhuset o det var inget benbrott, bara ett vädligt fult öppet sår som behövde sys. Tack gode gud!!! Det kunde ju gått så mycket värre! Allt löste sig, vi fick hem henne med en tuk tuk, vi betalade (vilket inte alls blev så dyrt). Nu är hon med sin familj (pojkvän) och kan inte gå på minst några veckor. Hon får åka till sjukhuset och lägga om såret varje dag. Vi behöver reparera moppen (som tillhörde Naa, som också jobbar hos oss) och vi behöver städa ett tag men det är verkligen en baggis. Vi är så tacksamma över att någon vakade över oss den här gången, jag får en klump i halsen varje gång jag tänker på vad som kunde hänt. I Sverige har vi ett sådant skyddsnät så det finns alltid någon att luta sig mot men här är man helt ensam. Om något händer vår personal så är det vi som är ansvariga, vi kan inte ta hjälp av staten…

Annars knallar allt på, fullbelagda och mycket att göra. Allt toppen med barnen, de njuter självklart extra av att ha släkten här….. Els-Mari, Ronny, Jocke, Nina och Ebba blir kvar tills på fredag, det är mysigt att ha dem här. De far omkring o utforskar på dagarna o verkar trivas. Imorgon ska de iväg på utflykt till Phi Phi öarna.

Vad det gäller ormen så har jag nu luskat lite i det….och det var ingen Anakonda Lena :-) Det var tydligen en kungskobra…. Eller kungspyton, stor var den i alla fall. Det ligger en film ute på youtube på den,

Tänkte jag skulle göra en liten kvartalsreflektion nu när vi varit här i snart 4 månader. Vad tycker vi hittills? Hur har det gått? Vad är svårt/enkelt? Vad har vi lärt oss?

 Bra:

• Att vi vaknar varje dag till varmt härligt väder och fågelkvitter, solen ger en fantastisk energi.
• Att vi har en egen pool med palmer runt omkring….. och en vacker strand 75 meter bort.
• Att vi omges av människor som alltid ler och är glada för de små sakerna i livet, som lever i nuet och inte skapar en massa måsten för sig själva.
• Att vi får se våra barn njuta till fullo av livet och får så mycket tid med dem.
• Att ingen dag är den andra lik, att vi får lära oss nya saker varje dag.
• Att vi får komma in i en helt annan värld/kultur och får nya vänner för livet.
• Att det går så bra, Papillon blomstrar och vi har massor av nöjda glada gäster.
• Att det är så mycket härligare att köra motorcykel än bil.

Anus:

• Visumregler och all korruption när det gäller pengar och regler för faranger.
• Thailändska hantverkare (finns det någon som överhuvudtaget vet vad de pratar om här?)
• Thailändskt toapapper (går åt 4 rullar till en torkning och tar en halvtimme att pilla bort översta papperslagret)
• Att sova /leva 4 personer i ett rum (behöver väl inte ens förklara den)
• Att vi aldrig vet om vi nått fram när vi pratar med vår personal eftersom de ler och säger Kaa oavsett. Kan vara oerhört svårt att kommunicera ibland, både tonfall, miner och annat kan väldigt lätt missuppfattas.
• Att det spelar ingen roll hur bra vi tar hand om vår personal för de flesta sticker ändå…. De har ett helt annat tankesätt än vi här.
• Att allt luktar mögel efter ett tag i den här fuktiga värmen.
• Att arbeta ihop med min partner som inte alls tänker likadant och aldrig någonsin tycker likadant.
• Att vi mentalt arbetar 24 timmar om dygnet (vi lever och andas Papillon lite för mycket, även när vi är lediga så diskuterar/planerar/reflekterar vi över Papillon.)
• Att arbeta så hängivet gratis…eller rättare sagt betala för att arbeta. (vi har ju investerat så mycket i alla förbättringar så hur vi än vänder på det så går vi back första året)
• Stressen i högsäsong

Det flesta vi pratar med säger att första året är skit….. och det är det verkligen emellanåt. Det är en stor omställning och mycket nytt att sätta sig in i på en gång. Det gör också att det är tufft att vara ansiktet utåt och att alltid vara tvungen att möta gästerna med ett leende på läpparna trots att jag är allt annat än glad, ibland mentalt död. Vi bor ju dessutom på resorten vilket gör att vårt privatliv är offentligt på nåt sätt. Sedan gör det ju självklart ont ibland att lära av sina misstag, vi har ju gått på ett antal nitar redan och fler lär det bli. Det enda vi vet med säkerhet att ju att vi blir lurade på ett eller annat sätt varje dag eftersom vi är faranger.

Den största utmaningen har nog ändå varit att jobba ihop med Jens…. jag trodde nog det skulle bli svårt men det blev 40 gånger värre.  Både jag och Jens hade ju hemma fantastiska arbetskamrater så det var lite som att springa rätt in i en vägg när vi skulle jobba ihop. Det tar ju sådan energi att ständigt behöva slåss för sina övertygelser, att alltid behöva försvara och förklara sina göranden och att alltid behöva diskutera varje liten detalj. Vi är fullt medvetna om vad vi gör fel och vad som är problemet och vi försöker hitta nya lösningar/arbetssätt varje dag. Men jag saknar ändå Roger… och Jens saknar nog Hans. Det är ju så attans skönt att arbeta ihop med någon som drar åt samma håll, som tänker likadant, där man inte behöver förklara eller diskutera allt och där det finns en ömsesidig respekt för varandras kunskaper. De som säger att man kompletterar varandra när man är olika….. de har inte träffat mig o Jens :-)

 Vad har vi lärt oss då och vad behöver vi förändra?

• Tro inte att det är positivt att ge dina anställda högre lön eller en bonus för att visa din uppskattning…. Då drar de. Här lever de i nuet och tänker:  Wow, jag fick mer lön den här månaden, då behöver jag ju inte jobba nästa månad :-) Ge dem istället en lägre lön och locka med en fet bonus om de stannar säsongen ut.
• Tro inte att en hantverkare vet vad han gör…. Gör det istället själv.
• Tro inte att du är en människokännare…. Det tar tid att lära känna en ny människa, allra helst om de kommer från en helt annan kultur.
• Caroline, sluta för f_n att strida för minsta detalj, lär dig att svälja någon gång och var inte så förbaskat stolt.
• Jens, lär dig lita på andra och inse att det fler än du som kan saker här i världen (vet dock inte om Jens håller med om denna punkten…. men den stämmer iaf)
• Sätt ihop en plan….jag om någon borde ju veta hur viktigt det är..även i ett familjeföretag. Ta fram vision, mission och värderingar. Sätt upp kortsiktiga och långsiktiga mål. Vem är Papillon, vart är vi på väg och hur når vi dit…. Synka det med våra personliga drömmar och mål.
• Vi måste ta hand om oss själva, vårda våra kroppar i stressiga perioder och ta ansvar för vårt eget välbefinnande… det är ingen annan som gör åt dig och du tjänar inget på att spela martyr.
• Vi kan inte bo i ett rum…. Vi måste bygga till ett rum så fort det blir lågsäsong.
• Skilj på arbete och privatliv…. Vi MÅSTE hitta ett sätt. Vi träffade ett underbart par från Skottland som var gäster hos oss några dagar, Karen och Helen…. De driver ett hotell i Skottland och vi började prata om hur deras första år var….de upplevde exakt samma problem som vi gör nu. Deras råd var att när vi kliver in i bungen så lämnar vi jobbet, vi får ha som regel att aldrig diskutera arbetet när vi kliver innanför tröskeln.
• Mer egentid utan barnen, vi måste för sjutton ha ett eget liv utanför Papillon och utan barnen.
• Vi kan inte förändra en hel kultur. Det är vi som måste anpassa oss och som gäster i det här landet får vi ta seden dit vi kommer. Det är ingen idé att irritera sig över saker som inte fungerar som vi tycker att det ska fungera, helt meningslöst. Många saker är ju faktiskt bättre i Thailand, fokusera på det istället.
• Slutligen......Caroline, du behöver inte stoppa något i munnen varje gång du har ett problem att lösa….. SLUT ÄT!!

Blir spännande att se hur mycket den här reflektionen har förändrats om ytterligare ett kvartal.... eller om ett halvår när vi även fått uppleva lågsäsong. Jag vet iallafall att vi aldrig kommer att ångra det här valet i livet, för även om det varit tufft emellanåt så är det också ett underbart äventyr.

Kram på er alla!

Caroline

Det har varit en tuff tid nu med mycket jobb jobb jobb..... och även när man inte jobbar så jobbar man mentalt..... och när jag o Jens går o lägger oss på kvällen så avslutar vi tyvärr ofta med personalmöte en timme (där vi sällan är överens) vilket gör att man faktiskt jobbar dygnet runt. Jag börjar känna av det nu.... har börjar få lite dåliga känningar, svårt att andas, känner för att gråta för ingenting, blir arg utan anledning osv... typiska stress-symtom. Tyvärr så är det ju inget som går över bara för att man är ledig en eftermiddag, det måste till andra förändringar. En av dem är att jag o Jens måste få lite egentid ibland. Vi trodde att det skulle vara lugnt att köra hårt i högsäsong eftersom vi sedan har en lång lågsäsong att se fram emot, men det funkar inte riktigt....vi måste få lite andpaus även i högsäsong. Så igår tog vi faktiskt egentid efter att vi stängt restaurangen på eftermiddagen. Vi drog iväg på en varsin hoj o bara njöt av friheten. Vi stannade först vid Viewpoint, en mysig restaurang med fantastisk utsikt. Efter det körde över hela ön, stannade lite här o där, bara insöp den thailändska landsbygden som vi älskar så mycket. Överallt möttes vi av glada leende ansikten och barn som sprang längs vägen och vinkade till oss. Det är så härligt att se dessa människor som har så lite men ändå ser så lyckliga ut.....








Här nedanför började det hoppa omkring apor i träden, o vi blev alldeles till oss, tog fram kameran för att fota.... då smäller det till högt som tusan 2 gånger och vi insåg att de stod o sköt med luftgevär eller nåt på terassen under oss....de försökte skrämma bort aporna.... det sabbade stämningen något :-) men samtidigt förstår jag dem för det funkar inte att ha apor på restaurangen, de blir för närgångna och kan även bli agressiva.


Ölen var iskall direkt från frysen ;-)


Dags att dra vidare....


Jag tycker det är så vackert när man möter dessa gamla män längs vägen som går sakta längs kanten med en käpp.... och ler när man möter deras blick.


O helt plötsligt står det en ko o betar vid vägkanten.... ibland står de mitt i vägen. Ibland möter man till o med en elefant.


Vackra vyer längs vägen...


Vi kör förbi många gummiplantage... här arbetar många thailändare i lågsäsong.... i högsäsong är de upptagna med alla turister. Ni ser de svarta små behållarna på varje träd, där samlas gummit som rinner ur trädet vid vissa tider på året.


Helt plötsligt har de slagit upp en liten marknad mitt på vägen mitt ute i ingenstans.... där sålde de skaldjur.


En fiskfarm...


Vi avslutade rundan med att åka till Paz Bar och ta en kaffe o titta på solnedgången.... eftersom vi var så harmoniska när vi bodde där så ger det alltid oss good feelings.


På kvällen så åkte vi in till Saladan och åt middag tillsammans med Corrina och Anders eftersom det var deras sista kväll. Jättetråkigt, vi kommer verkligen sakna dem.


Vi åt en fantastisk HotPan.....sedan gick vi o shoppade lite....Jamie köpte en surprise åt mig, en jättefin vit dykarväska och jag blev så glad :-)

När vi kom hem gnälldes det lite över att vi hade en fladdermus på gäst-toan.... vad är det med det då?? ;-)


Sötnos...?!


O imorse var det ormjakt igen, den här gången tog sig en rackare in på vårt kontor/förråd....vi tömde hela stället 5 personer men hittade den inte..vi såg hur den ringlade in men inte ut.... känns härligt att gå in där hela tiden nu o undra om den är kvar :-)


Kram på er alla därhemma!

//Caroline

I går morse åkte Jimmy med familj hem och det blev så himla tyst o lugnt här. Känns lite vemodigt, de var ju här en hel månad o jag hade liksom vant mig. Det har ju kommit andra gäster i deras ställe men det tar inte lika mycket plats på nåt sätt.

Kristoffer och Isabelle är kvar i Thailand, de ska resa runt en månad men Jimmy, Nettan, Johan och Lisa åkte hem. Men det dröjer nog inte så länge innan Jimmy är tillbaka iallafall för han har ju tagit sitt dykcert nu och vill ju så klart använda det.

Corrina och Anders är kvar en dag till, de åker på måndag vidare till AO Nang där de tillbringar sista dagarna. Sedan blir det lugnt här i en vecka innan Jens familj kommer hit, det ser vi fram emot! :-)

Idag åkte jag o barnen med mormor, Corrina och Anders till Klong Dao o låg vid Paz bar o slappade några timmar. Vi åt en god lunch på Easy Bar innan vi begav oss hemåt och då åkte Corrina o Anders in till Saladan för lite shopping. Just nu sitter jag här o tittar på regnet som öser ner....mamma ligger o sover borta i hängmattan och Jens o barnen ligger nere i bungen o tittar på film. När regnet kom så samlades några gäster lite snabbt här i restaurangen men eftersom det är mitt emellan lunch o middag så dricker de kaffe istället. I högtalarna ljuder lite soft musik, chillout Ibiza heter radiokanalen, riktigt skön.


Mys i restaurangen sista kvällen innan Jimmy o gänget stack...


Sen gick vi ut o åt på en restaurang inne i Saladan, jättegoda pizzor. Efter det lite shopping....det hör ju liksom till :-)


Anders Busensson roar barnen som vanligt....


Jamie testar sin nya radiostyrda båt som han köpte för sina julklappspengar från farmor o farfar, det var poppis. Oliver valde istället en radiostyrd bil som ser ut som ett bi och låter som en turkisk marknad.


Här käkar Oliver lunch tillsammans med sin nya kompis Ludvig. Ludvig bor här hos oss en månad så de hinner leka många timmar :-)


Här ville Jens föreviga bilden av mig när jag lagar mat....enligt honom händer det nämligen ytterst sällan..... och nu kommer det bli ännu mer sällan.....



Här sitter slöfockarna.... och Nej, Anders håller INTE in magen ;-)


Jens försöker se lite viktig ut :-)

Nehe....nu måste jag kränga en chokladglass.....farligt att ha en egen glassbox.....men jag har faktiskt tränat 3 pass denna veckan :-)

Kram Caroline