Ja man kan ju inte klaga över att det aldrig händer något här nere i alla fall! Igår eftermiddag var det ju dags för vår lediga eftermiddag/kväll vilket både vi o personalen såg fram emot. Tjejerna satte sig på mopparna för att åka till marknaden medan jag, Jens o barnen gick ner till stranden. Jens hade precis beställt in mat och jag hade lagt mig för en massage när vi fick ett snyftande samtal om att Lai (vår nya unga städerska från Burma) hade krockat med moppen. Vi rusade upp från stranden med en hemsk känsla i magen…. Vi har ju sett en del ruskiga olyckor sedan vi kom hit. Vi lämpade av barnen och stack iväg på moppen för att försöka hitta Naa, en annan tjej i vår personal som jobbar extra i ett annat område här på ön, vi var tvungna att få tag i henne eftersom hon är den som känner Lai´s vänner o familj….vi fick springa runt i ett villakvarter o ropa på henne. Vi fick höra att benpiporna stack ut på Lai o hade sådan ångest… vi såg framför oss hur stackarn kände sig nu, ensam i ett nytt land, kan inte språket och har ingen som helst försäkring, vi måste ju fixa pengar snabbt så att de sätter igång med operationen osv osv. Vi började ju fundera på hur vi ska få tag i så mycket pengar för Lai har ju inga och vi har ju ansvaret för henne. Och om det är riktigt illa, hur ska hon kunna få den eftervård som krävs, så mycket pengar har ju inte vi. Hon kanske blir handikappad resten av livet.

Efter många om o men så fick vi i alla fall veta att Lai var ok, Weiw och Ning var med henne på sjukhuset o det var inget benbrott, bara ett vädligt fult öppet sår som behövde sys. Tack gode gud!!! Det kunde ju gått så mycket värre! Allt löste sig, vi fick hem henne med en tuk tuk, vi betalade (vilket inte alls blev så dyrt). Nu är hon med sin familj (pojkvän) och kan inte gå på minst några veckor. Hon får åka till sjukhuset och lägga om såret varje dag. Vi behöver reparera moppen (som tillhörde Naa, som också jobbar hos oss) och vi behöver städa ett tag men det är verkligen en baggis. Vi är så tacksamma över att någon vakade över oss den här gången, jag får en klump i halsen varje gång jag tänker på vad som kunde hänt. I Sverige har vi ett sådant skyddsnät så det finns alltid någon att luta sig mot men här är man helt ensam. Om något händer vår personal så är det vi som är ansvariga, vi kan inte ta hjälp av staten…

Annars knallar allt på, fullbelagda och mycket att göra. Allt toppen med barnen, de njuter självklart extra av att ha släkten här….. Els-Mari, Ronny, Jocke, Nina och Ebba blir kvar tills på fredag, det är mysigt att ha dem här. De far omkring o utforskar på dagarna o verkar trivas. Imorgon ska de iväg på utflykt till Phi Phi öarna.

Vad det gäller ormen så har jag nu luskat lite i det….och det var ingen Anakonda Lena :-) Det var tydligen en kungskobra…. Eller kungspyton, stor var den i alla fall. Det ligger en film ute på youtube på den,

Sen kommer här lite andra bilder från senaste dagarna...



Som jag berättade sist så åkte Jens iväg på en moppetur med gänget häromdagen.... De åkte långt söderut.



Nice....



Jens passade på att glassa lite.... jag bad honom ta lite kort när de var iväg o det här var tydligen det så mycket han orkade med att lyfta kameran :-)



Plutt-Oliver o hans bästis Naala...



Nere på vår beach...utforskar en fiskebur...Oliver ville promt krypa in.



Här är vi ute o käkar på grann-restaurangen....



Henri, en av våra gäster som mitt hjärta klappar hårt för, skulle kunna adoptera honom, han är bland de mest ödmjuka trevligaste människorna jag träffat..... o så är han ju fransman :-)



Det kom ett litet skyfall i eftermiddags......



Men Oliver skulle självklart välja att springa upp till restaurangen just då :-)



Han värmde sig hos Farmor o sen satt de o spelade spel jättelänge innan Oliver somnade sittande vid bordet.


Ikväll har vi haft helt fullt i restaurangen hela kvällen så den här bloggen tog typ 5 timmar att skriva eftersom jag fick springa ifrån hela tiden :-)

Kram på er alla, vi hörs snart igen!

//Caroline