Idag har det hänt något som gjort hela vår familj väldigt väldigt ledsna...... det har varit många tårar och det lär göra ont länge.

 

Som ni vet har ju vi en hundfamilj här uppe I vårt hus, en mamma och hennes valpar flyttade ju in här för 8 månader sedan. Mamman som vi kallar Bella flyttade in med sina valpar under huset och var livrädd för människor. Vi fick inte ens gå nära men vi började iallafall ge dem mat eftersom de var utsvultna och valparna var ju bara veckor gamla. Det tog oss några veckor och massa tålamod innan vi vann deras förtroende men när vi väl gjort det så blev både Bella och hennes valpar våra förtrogna. De kände sig trygga hos oss och blev alltid lika lyckliga när vi kom hem. Vi ville först inte ge dem namn för vi ville inte fästa oss vid dem....eftersom vi vet att hundar lever farligt I Thailand....men efter ett tag blev det ändå att vi kallade dem namn efter deras personligheter när vi talade om dem. Det blev Modig, Rose, Doris, Spike och lilla Snäckan. De fyra första valparna var väldigt sociala och kärleksfulla....medan den femte valpen Snäckan blev en utmaning. Hon var från första stund rädd för précis allt, minsta ljud eller rörelse. Medan de andra dundrade fram så höll hon sig alltid lite I bakgrunden.....och hon var alltid den som blev utan mat. Självklart blev det så att vi särbehandlade henne, annars hade hon svultit ihjäl, och det fick nog henne att ty sig ännu mer till oss än de andra. Hon ville alltid vara nära oss, låg alltid och väntade på oss och lämnade nästan aldrig området här. Trots detta fick vi fortfarande inte röra henne....hon kunde äta ur vår hand och ligga bredvid oss MEN vi fick aldrig röra henne (man undrar ju vad den lilla stackaren varit med om).

 

Eftersom man inte får ha hundar I området vi bor så kom vi överens med ägaren till området att vi skulle sluta mata hundarna och istället började de matas nerför backen där deras personal bor. Mamman flyttade även ner till dem och är bara o hälsar på oss då och då. Trots detta så fortsatte valparna att vara vid oss, de gick ner och åt men gick alltid och la sig hos oss efteråt. För några veckor sedan så kom ägaren åter igen till oss och bad om hjälp med att hitta en lösning för hundarna eftersom de är för busiga på nätterna och för att de förstör. Tydligen hade hon fått en varning från grannresorten och nu var hon orolig för att någon skulle skada hundarna. Grannresorten ägs av muslimer och som ni vet så ser man på hundar på ett helt annat sätt än vi I den religionen.

 

Vi fick panik och gjorde vad vi kunde, vi kontaktade åter igen Animal Welfare som redan har fullt med hundar på sitt center och inte har utrymme för fler.....men eftersom de förstod vår situation så lyckades de ta in två av valparna på centrat för 5 dagar sedan. Vi valde de mest sociala I flocken för att det är de som är busigast och drar med de andra på äventyr....så Modig och Doris bor nu där och kommer förhoppningsvis adopteras till Europa. Rose, Spike och Snäckan blev kvar och vi förklarade situationen för ägaren som I sin tur pratade med grannresorten. Hon förklarade att vi gör vårt bästa för att hitta hem även till de andra.

 

Idag sitter jag hemma I soffan framför datorn, Jens är på Papillon och barnen leker I rummet bredvid. Plötsligt kommer Snäckan springande utanför skjutdörren....hon tittar på mig konstigt och jag reagerar direkt på hennes märkliga beteende. Hon är uppstressad och stirrig I blicken. Jag ser hur det kommer fradga ur munnen och hon skakar. Jag förstår omedelbart att hon är förgiftad och skriker till Jamie vad som hänt. Jag slänger mig på telefonen och ringer Animal Welfare medan Jamie letar efter Snäckan som sprang härifrån. Animal Welfare är på väg och jag börjar febrilt leta efter Snäckan men hon är borta...paniken har väl fått henne att fly in I djungeln. Animal Welfare kommer och vi letar allesammans....även personalen på Garden Hill. Hon är borta....men däremot börjar vi se tecken på Spike...hans ben skakar och han börjar dregla. Animal Welfare får ta in honom till kliniken direkt för att rädda hans liv och få I honom mediciner.

 

Jens kommer hem och vi börjar söka av området....regnet öser ner och vi går igenom hela skogsområdet utanför. Valparnas mamma Bella följer oss hela tiden..vi tycker oss hitta ett spår men efter timmar får vi till slut ge upp. Ångesten är enorm....vi ser ju framför oss hur Snäckan ligger alldeles ensam och rädd ute I skogen och krampar mot en sakta död.

 

Spike har överlevt...han ligger med dropp på centret. Rose är borta, vi tror hon är död. Snäckan kan ju bara inte ha överlevt. Vi sörjer, det har blivit många tårar idag. Nu när vi kom hem på kvällen så var det alldeles tyst, ingen kom och mötte oss, det var riktigt ångestfyllt.