Idag har jag en Teddy-dag. Vet inte riktigt varför men vissa dagar blir bara det. Jag brukar sakna Teddy extra myket när jag är deppig.... kanske för att han var så himla bra på att trösta och få mig att må bra igen. Han överröste mig alltid med kärlek när jag förtjänade det minst. Det verkar som om Jamie också tänk extra mycket på Teddy idag, han har varit lite nedstämd och inte alls på humör...... han kom till mig och sa att han hade byggt en "Teddy-sak".... han hade avbildat Teddy i lera och ställde honom uppe på en sten som om han vakade över oss. I bakgrunden hade han gjort en fin teckning med himlen på. Sen frågade han en massa som han egentligen redan vet, att Teddy gillade serietidningar och hur glad han var när Jamie föddes osv..... bara för att han tycker om att höra mig berätta det :-) Jag undrar hur det känns för Jamie, han har ju inga minnen av Teddy men ändå så vet han så mycket om honom och han har ju så mycket kontakt med Teddys familj... och i hans värld är det ju helt naturligt att pappa Teddy bor i himlen, vi pratar ju nästan dagligen om honom i olika sammanhang. Han kommer nog fundera mer och mer över Teddy ju äldre han blir.... det är ju en del av att finna sig själv. Jag märker redan nu hur himla lik han är Teddy på många sätt. Senast igår diskuterade jag och mamma hur Jamie reagerar precis som Teddy i relationen till sina vänner i skolan, hur han drar sig undan om han blir ledsen och hur han sväljer istället för att agera ut känslorna (som jag gör). Han är fantastiskt omtänksam och är jättenoga med att aldrig göra någon ledsen, att inte utesluta någon ur leken. (dessa egenskaper kommer inte heller från mig som ni nog vet :-)

Birgtta, Teddys mamma ringde tidigare idag..... också ett konstigt sammanträffande. Jag tänker ofta på hur tufft både Birgitta och Ove har haft det. Att förlora sitt barn går faktiskt inte att jämföra med något annat, bara jag tänker tanken på att förlora Jamie eller Oliver så kan jag inte andas, det gör till och med för ont att bara tänka tanken. Tänker även på Jimmy o Tommy.... tillsammans med Teddy så var ju de ett team liksom, umgicks varje vaken sekund, arbetade tillsammans, körde cross tillsammans, planerade precis allt tillsammans........ och så helt plötsligt var de bara två.... det är ju som att förlora en del av sin identitet.

För er som inte vet vad jag pratar om, det finns ju en del bloggläsare som inte känner till min familj.......
Teddy och jag träffades när vi var 14 år gamla, vi gick i samma årskurs på Kungshögsskolan i Ljungby. Teddy växte upp på landet strax utanför Ljungby med sina två bröder, sin mamma, sin pappa och Affe deras fruktansvärt bortskämda labrador. De var en riktig cross-familj som nästan hela grabbarnas uppväxt for Sverige runt och körde cross, de var väldigt duktiga. Att de umgicks nästan jämt och att de alla brann för samma sak gjorde också att de var väldigt tighta i familjen.... dessutom drev/driver de ett familjeföretag där alla arbetar tillsammans och har alltid gjort.

Som person var Teddy fantastisk. Så säger man ju om alla som inte längre finns med oss men när det gäller Teddy så var han verkligen speciell, han hade ett hjärta av guld. Envis som attan när det gällde något han verkligen ville ha men han stampade aldrig någon annan på tårna. Jag tror aldrig att någon i hans närhet hört honom tala illa om någon annan, det kändes ibland som om han var så himla mycket äldre än oss andra. Om jag eller någon annan gnällde och sa: Fy vad hon/han är blåst, hur kan man bara göra så??! .... så höll Teddy aldrig med, han sa alltid något i stil med : - men du vet ju inte vad den personen varit med om tidigare, det finns säkert orsaker till att han/hon beter sig så. Teddy trodde alltid gott om alla och det värsta han visste var mobbing och orättvisor, det var nog enda gångerna han blev riktigt arg. För det mesta var Teddy väldigt harmonisk, hade sällan behov av att hävda sig, var självsäker och nöjd med sig själv (till skillnad från många andra 14-åringar). Teddy var en gosing, aldrig träffat någon som varit så frälst i att gosa som han.... kan säga att Jamie har ärvt det för han är precis likadan :-) När vi var 14 så såg jag ut Teddy i skolkatalogen och bestämde direkt att honom ska jag ha! Han var lockig, så jäkla gullig o det var nåt speciellt i hans blick. Jag fick kämpa ett tag o det blev många tårar innan han till sist var min..... och när jag väl fått honom på kroken så släppte han mig aldrig. När Teddy gav sitt hjärta till någon så menade han allvar, när vi var 15 hade vi planerat hela vår framtid :-) Eftersom vi träffades så unga var det inte alltid en dans på rosor, det var både ett och två "uppehåll" under åren som gick när vi försökte frigöra oss från varandra men det gick inte.... det tog någon månad och sedan blev vi ett igen :-) det var mest jag som strulade, Teddy var mycket mognare än jag och han visste precis vad han ville i livet och var helnöjd med sin tillvaro. Han gav mig uppmärksamhet tills jag storkande, berättade varje dag hur mycket han älskade mig..... han gav alltid komplimanger som fick en att spinna som en katt :-).
Teddy var helt frälst i barn, det fanns inget bättre än att leka med syskonbarnen...så vi tillbringade många timmar med att planera våra egna barn. Vi började försöka när vi var 25-26 år men det tog evigheter o vi fick längta länge innan vi till slut blev gravida. Jisses vad lyckliga vi var..... och nu hittade vi även vårt drömhus som vi köpte och flyttade in i..... vi pulade och renoverade för fullt så att allt skulle vara klart när Jamie kom. Det var självklart helt underbart, det vet ju alla föräldrar :-) Jag o Teddy slogs om vem som skulle få bära honom och på kvällarna när vi låg i soffan sneglade Teddy hela tiden mot Jamie som jag ammade och frågade om inte han var mätt snart så att han fick ta honom :-)

När Jamie var  11 veckor så åkte Teddy till Tyskland för att hämta en husvagn..... Han och en person till turades om att köra. Tidigt på morgonen 28 april 2005 fick jag ett sms från Teddy där det stod: Nu längtar jag bara hem till mina älsklingar. 10 minuter senare var Teddy död, killen som körde bilen somnade vid ratten och körde rakt in i en stillastående vägmaskin på autobahn.... Teddy som satt på passagerarsidan dog omedelbart, föraren överlevde. Teddy blev bara 28 år....

Helt plötsligt var livet förändrat för alltid. Jag vet fortfarande inte om jag har bearbetat färdigt allt... kanske tar det hela livet. Det är ju för alltid en bit av mitt hjärta som saknas..... det är nu 7 år sedan men ibland känns det som igår. Jag vet att Teddy är med oss hela tiden men jag saknar hans leende, hans skratt, hans blick.

Jag är så tacksam för att jag har så många människor omkring mig som jag älskar..... och jag är så lycklig över att  jag träffade Jens som har varit en underbar far till Jamie.  Min kärlek till Jens har ju inte något med Teddy att göra, det är ju en annan relation och betyder inte att han tog Teddys plats, det finns ingen som kan göra. Det vore ju som att säga att om man förlorar ett barn och sedan blir gravid igen så ersätter det barnet det förlorade.... alla våra kärleksrelationer är unika och ingen tar någon annans plats.

Jag tror att jag har förändrats en hel del sedan Teddy dog, jag har hittat en mening med livet som jag inte förstod förut och jag började söka efter sanningen inom mig istället för runt omkring. Jag uppskattar livet så mycket mer nu och njuter av att få leva här och nu. Jag skjuter heller aldrig på något för jag vet att vad som helst kan hända på bara en minut..... vi måste våga uppfylla våra drömmar, vi får inte vänta tills det är för sent. Och jag försöker berätta och visa för mina nära och kära hur mycket jag älskar dem..... den dagen vi ligger för döden och ser tillbaka på vårt liv finns det bara en enda sak som kommer vara viktigt.... om vi älskade och om vi blev älskade, det är det vi kommer minnas...... det är iallafall min övertygelse.

SJÄLAR SÄGER ALDRIG FARVÄL...... och en dag möts vi igen.


Min fina....


Stolt som en tupp :-)


Här är vi fortfarande på BB..


Det var här i vårt nya hus i vår sjukt sköna soffa som vi varje kväll tävlade om vem som skulle få ha Jamie i famnen. I bakgrunden ser ni Ronja, vår underbara fina hund som tyvärr dog bara 2 månader efter Teddy, hon var sjuk men det var som om hon tappade all livslust när Teddy försvann.


Jamies konstverk som föreställer Teddy som vakar över oss med himlen som bakgrund. Och visst vakar han över oss, det känner jag inom mig varje dag. Han ger mig puffar åt rätt håll hela tiden och jag har med tiden lärt mig att lyssna på honom...


Kram Caroline