Do you want me to shoot them?? - sa polisen.


Ja, då har vi fått ännu en lärdom i Thailand. Måste säga att det är ett händelserikt första år i Thailand, vi blir inte direkt uttråkade.


Onsdag morgon:
Eftersom det är Jens som har morgonpasset så är jag ledig och kommer upp till restaurangen tillsammans med Jamie som jag ska skjutsa till skolan. Efter det ska jag åka till Susan och träna så jag är träningsklädd och laddar med vatten. När jag kommer in i köket möter jag Jens som säger lite förvånat: -Vårt kassaskåp är borta!  Jag fattar inte riktigt för vårt kassaskåp väger ju typ över 20 kg så det kan ju inte bara vara borta. Jag tittar på Weiw och hon är alldels stirrig o smattrar ut en hysterisk förklaring på thailändska som jag endast förstår ett ord av…bungalow. Jag tittar på Jens som säger – det är nåt skumt med henne, hon reagerade inte förrän jag pekade på det tomma hålet och då flippade hon helt.  Weiw fortsätter smattra och jag förstår att hon trodde att vi hade tagit ner skåpet till vår bungalow över natten. (För vi brukar ju bära med oss ett 20 kg skåp under armen?!)

                               


Jag börjar fundera på om jag måste avboka min träning, det känns himla jobbigt. (jag har ännu inte riktigt fattat). Ning står i duschen o jag hör henne skrika något till Weiw, det låter argt. Jens har nu börjat bli jävligt irriterad o säger – Ropa ut Ning nu, vi måste ringa polisen. Jag svarar lika irriterat tillbaka – är det ok om hon torkar sig först eller!!  Ning kommer ut halvklädd och blöt i håret och börjar skrika på Weiw, vi fick nästan hålla tillbaka henne för jag trodde hon skulle nita Weiw så jag förstår att hon har fattar mer än vi. Nu blir jag införstådd med att köket var inte ens uppbrutet, någon har använt nyckel och gått in och helt enkelt tagit med sig hela kassaskåpet och låste efter sig igen på vägen ut.


Vi letar febrilt efter olika telefonnummer för att ringa polisen men alla nummer vi får fram är bara någon konstig ton på…… vi ringer till slut Yak, vår vän och sedan går det fort. Yak kontaktar Roman, vår landloard och de kommer över. Roman har ringt sin kontakt på polisen så de är på väg.


Jag börjar fråga ut Ning vad som hänt ….. Weiw har varit ute o festat på natten fram till kl 3 ungefär. Hon var ute tillsammans med Loh och Min (rötäggen som tidigare arbetade som trädgårdsmästare och städerska hos oss). När Weiw kommer upp på morgonen och öppnar köket så är skåpet väck men hon tror att vi har tagit det med oss ner till bungen.


Jag, Jens och Ning  behövde inte ens säga något till varandra, vi hade alla 3 jävligt klart för oss att Loh och Min har stulit skåpet,  det är inte första gången de jävlas med oss och vi vet att de är oärliga och njuter av att förstöra för folk. Jag börjar nu fundera på vad som fanns i skåpet och blir alldeles knäsvag. Våra pass, våra visum, arbetstillstånd, vår företagsstämpel (som är själva stommen i ett företag här nere hur konstigt det än låter), vår bankbok, kreditkort och alla pengar. Usch, inser att även kuvertet med pengarna vi fick av mamma för hennes Bali-resa ligger där och även ett annat kuvert med buffertpengar. Räknar snart ihop att det måste röra sig om över 100.000 bath i alla fall. Jag inser också vilket oerhört jobb vi har framför oss att få fram nya företagspapper, vi kommer få pröjsa mycket för det. Vi måste åka till Bangkok för att få nya pass, sedan kommer vi få betala multi igen för att få visum och nya stämplar i passet… sedan kommer vi få betala multi igen för Jens arbetstillstånd…. ALLT KOSTAR PENGAR I THAILAND FÖR UTLÄNNINGAR, DE LEVER PÅ ATT BLÅSA OSS, DET HAR VI LÄRT OSS NU.


                                             


Chris och Caroline, våra gäster från England som bor i en av bungarna kommer strosande in i restaurangen och jag blir alldeles stel när jag inser: FAN, DE HAR JU SINA PENGAR, PASS OCH KREDITKORT I VÅRT KASSASKÅP! Vi berättar direkt för dem och tack o lov tar de det riktigt bra. De sätter genast igång med att spärra kort och ringa ambassaden osv.


Jag börjar nu fundera över Weiw och det gör så himla ont i mitt hjärta….. inte har väl Weiw blåst oss?? Hon har ju ett varmt hjärta som klappar för oss, det vet jag. Samtidigt minns jag att hon några dagar tidigare bad om förskott på nästa månadslön för att hon har ett problem med lånehajar. (Det är väldigt vanligt här i Thailand, de lånar hej vilt stora summor pengar av varandra).


Det kommer in fler och fler gäster och vi får berätta gång på gång bad som hänt och förklara att vi inte kan servera frukost idag…. Alla är självklart väldigt förstående och gulliga.  Polisen stannar inte länge, de är någon som blivit knivhuggen så de måste iväg. När de kommer tillbaka efter någon timme så tar de in Weiw och åker iväg. Jag sticker panikartat iväg till banken när jag inser att vårt kreditkort till företagskontot låg i skåpet…. Tack o lov var pengarna kvar där iallafall och kortet spärrades. När jag sitter på moppen tillbaka till Papillon funderar jag över vad jag ska lära mig av det här. Jag fattar ju att det måste vara något viktigt… är jag för godtrogen? Hur fan kunde vi lämna så mycket pengar i kassaskåpet…. skulle vi låtit Weiw gå tidigare, vi har ju varit osäkra på henne…. Är det här ett test från mina vänner i himlen där de vill kolla hur viktigt pengar är för mig?? Jag menar vi är ju friska, i kassaskåpet fanns ju bara pengar och värdesaker, ingenting viktigt.  Kvällen innan fick vi en underbar nyhet från min kusin Anna, tumören de opererade bort från henne var godartad… jag tackade himlen för den nyheten, underbart! Kanske var det här med stölden en motvikt, vi kan ju inte bara få goda nyheter, och har jag sagt till mina vänner i himlen att det enda som är viktigt är att vi får vara friska, då får jag väl stå för det också!!


                              


Tillbaka på Papillon möter jag poliskommissarien, vår landloards kontakt. Han är riktigt bra, jag ser det på honom. Han ber oss att vi ska åka till stationen och pressa Weiw lite, hon säger ingenting till polisen. Vi (Jens, Ning och jag) diskuterar lite sins emellan och är snart överens om att det bör bli jag som ska åka för pressa är ju inte Jens starkaste sida ….. hmm, varför tyckte de att jag skulle åka?!  


Ning följer med mig till stationen…. På vägen funderar jag på om jag verkligen ska vara hård eller om jag ska vädja till hennes hjärta istället…. Kanske gråta lite (det blir inte svårt att pressa fram en tår känner jag).


Vi kommer fram till stationen och det första jag möter i entren är en stor tv-apparat och 5 poliser som tittar på den…. (de älskar tv i Thailand). De tittar inte ens upp på oss. Vi går in och sätter oss i ett annat rum där det sitter lite poliser och pratar med människor lite här och där, här luktar jäkligt illa. En liten thailänds fjant som ser ut som 15 tittar upp på mig och gör pistoltecknet samtidigt som han säger: - Swedish?? Bleautlifull !….och sedan blinkar han med ena ögat och smackar med tungan. Jag försöker inte ens le, utan tittar bara på honom och försöker förmedla en blick som säger: Ärligt..sök hjälp för dina problem….. han ger sig inte utan säger en gång till: - bleautliflull….och verkar vänta på ett svar…. Jag ger upp och vänder mig bara åt ett annat håll.

Vi blir efter en timme eller nåt visade till en annan byggnad, vi går förbi två poliser som ligger o sover på en soffa…. Det ligger gamla stinkande strumpor och mögliga kläder lite här o där… skumt. Sen kommer vi in i ett rum som är riktigt riktigt äckligt faktiskt. Weiw sitter där och en polis sitter i ett annat hörn och glor på tv. Jag kör min grej med Weiw, förklarar för henne att om inte vi hittar arbetstillstånden och företagsstämpeln så måste vi stänga Papillon… hon gråter och berättar vad hon vet. Efter ett tag så blir det ganska klart att det är Min o hennes pojkvän som ligger bakom. Hon hade inte följt med ut, bara hämtat Weiw (och förmodligen sett var hon gömde nycklarna). Vi fick fram genom några telefonsamtal att Min är på väg i en minibus från Koh Lanta. Det har nu kommit in ännu fler poliser i rummet som inte gör någonting….. när vi förklarar läget om Min så skakar de på huvudet, det finns ju ingenting att göra ifall hon redan åkt från Lanta. Det slutar med att jag själv får börja ringa runt till bussbolagen för att få numret till chauffören som kör minibussen till Krabi och Trang….. inget napp. Nu har äntligen kommissarien kommit in i rummet, han som är så bra….. och efter några ord från honom börjar plötsligt 5 poliser ringa runt överallt och söka efter Min. Vi får dock inte tag i henne, hon är spårlöst borta och Loh (som sa att hon satt på minibussen) ljög alltså. Nu smattras det mycket på thailändska… Ning för vår talan och jag fattar ingenting. Mitt huvud har börjat dunka, det är nästan lunch och jag har inte ätit eller druckit sedan igår. Inga huvudvärkstabletter med mig. Jag sitter o tittar mig omkring och sjunker in i min egen värld, här är så äckligt! Det ser ut som om någon har kräkts på sidan av skrivbordet…. Fönstren är så skitiga att man knappt ser ut genom dem, jag är helt säker på att ingen har städat här på flera år….till och med getingarna ligger och dör framför ögonen på mig, förmodligen kvävs de av odören… två av poliserna sitter o bolmar på cigaretter. Jag själv sitter i en bäddsoffa som jag tror någon har kissat i, det är stora fläckar och det luktar äckligt. Jag tycker att jag ser att det kryper omkring ohyra. Jag tittar upp på ena polisen som ser ut precis som Magnus Uggla fast mycket smalare och lite gråsprängd….. jag funderar på vad det är som blänker till varje gång han vrider på huvudet och jag inser att han har sina solglasögon instuckna i nacken…. Hans hår är så krulligt att bågarna sitter fast när han kör in den där….  Jag roas en stund av detta och kan inte låta bli att le. Det kommer in en annan polis i rummet som bär uniform, han är lika bred som mitt ena lår…. Och pistolen som är nerstucken i byxan där bak är nästan större än hans ryggtavla. Sedan tittar jag på kommissarien som ser riktigt bra ut, han är storvuxen och har ett riktigt snyggt ansikte. Han känns väldigt förtroendegivande. Jag ser hur han öppnar sin skrivbordslåda och letar efter en penna, för att hitta den slänger han först ut ett par skitiga använda sockar på golvet. Sedan tar han upp sin nyckelknippa och då ser jag att det hänger en stor Mickey Mouse berlock i knippan……. Det är ungefär nu jag börjar fundera på om det går att boka om våra flygbiljetter hem till Sverige, det kanske går att tidigarelägga ?!


Vi åker ifrån Polisen till restaurangen där Loh och Min numera arbetar…. Loh spelar förfärad över det som hänt och fjäskar järnet, det falska stycket. Jag säger till Loh – Jag vet att du är inblandad, vi vill bara ha tillbaka pass o företagspapper sedan kan ni ta pengarna. Jag ser på honom att han fattar. Vi åker hem till Papillon och Ning berättar att Loh sa något konstigt….. han sa: -Varför har ni inte tittat runt omkring Papillon och Bambies (en restaurang vid vår strand)…


Lite mat och huvudtabletter senare börjar vi söka igenom skogen…men hittar inget. Jamie och Oliver tyckte dock att det var spännande att gå på skattjakt. Det börjar bli mörkt och vi ger upp, Papillon är stängt hela dagen….. vi går hem, åker o köper hämtpizza och tittar på en film innan vi somnar. Men först ringer jag Corrina och gråter lite. Jag o Jens skålar i ett glas rött och tänker, morgondagen bör i alla fall inte bli sämre.


Torsdag
Jag känner mig mycket starkare…. Inser medan jag förbereder restaurangen att jag verkligen älskar Papillon. Mitt hjärta finns här….. och vi ger inte upp bara för att vi haft lite motgångar. Pengar löser sig alltid på nåt sätt.


Jag och Ning kör Jamie till skolan och sedan åker vi till Banana Garden för att se om våra vänner Annie och Meta kan hjälpa oss. De känner någon som känner Min nämligen. De är helt underbara och börjar direkt sätta igång en massa åtgärder, de ringer runt till högt uppsatta poliser, till familjemedlemmar till Min som ska sätta press på henne osv osv… sedan skäller de på mig för att jag inte kom till dem direkt, - You don´t know Thailand Caroline, next time you must think Banana first thing in the morning!!! De blir jättearga när de hör att polisen inte tog in Loh på förhör ,och bara skakar på huvudet när de får höra att jag inte mutat polisen… det var tydligen självklart annars jobbar de inte, nu har ju både Loh och Min hunnit lämna ön. Vi pratar igenom saken och de instruerar mig vad jag ska göra.


Vi åker till polisen och sitter i det sunkiga rummet några timmar till, sedan åker vi hem till Papillon. Enligt order säger jag nu till Weiw att om inte hon gör precis allt hon kan för att hjälpa oss få tag på grejorna så kommer hon få ta skulden för allt. Hon är väldigt ledsen och vill göra allt hon kan så vi ringer polisen som ska hämta henne. Vi ber henne också skicka meddelande till Min som säger att om hon lämnar tillbaka pass o papper så kan hon ta pengarna.


Helt plötsligt ringer Weiws telefon och det är Loh som helt plötsligt fått veta från Ae (Mins pojkvän) att det ligger en påse med våra grejor ute vid vägen….. Weiw och Ning springer mot vägen och efter några sekunder hör vi hur de skriker…. De hoppar runt och gråter av lycka. Påsen med våra pass, och alla företagspapper ligger dumpat vid vägkanten. Jag försöker le men kan inte låta bli att känna – herregud, vad de leker med oss, vi är bara brickor i deras spel. Tror Loh på fullt allvar att jag ska tro att han gjort oss en tjänst nu?? Att han inte är inblandad i det här.


Vi sätter oss och pratar med polisen igen… min favvis med Mickey mouse berlocken tittar på mig och frågar - Do you want me to shoot Loh and Min?? Jag ler o svarar – Yes, can you do that? Blicken han gav mig när han svarade – Yes ….. fick mig faktiskt att undra om han menade allvar.



                                    


Annie och Meta ber mig möta dem hos polisen, de har fått tag på Min på telefon…. Hon var tydligen nervös och hade frågat vad som kan hända om polisen tar henne. Jag inser att våra pass kom tillbaka en halvtimme efter att Meta fått tag på Min….en slump? De hjälper mig att prata med polisen (Mickey mouse) och förklarar för honom på Thai att om han hjälper oss få tillbaka pengarna så kommer han bli belönad, han lovar att göra sitt bästa.


Weiw är kvar hos oss just nu, vi kan inte lita på att hon inte var inblandad på något sätt men vi tror faktiskt att hon utnyttjades, men vi är väldigt försiktiga…. Just nu avvaktar vi.


Vi får se om vi får tillbaka några pengar…. Förmodligen inte…. Men Min och Ae kommer nog bli straffade på något sätt och det kommer kännas så skönt. MEN när vi gick o smånynnade i restaurangen innan jag och Ning så sa Ning: - She is not happy Caroline, she has your money but she is not happy as you and me. Och det är sant!


Det känns skönt att vi har så många som ställer upp för oss här på Lanta. Alla våra vänner och kontakter har stöttat oss fullständigt i det här…. Yak, Roman, Cedric, Annie och Meta, bara av ren vänlighet och för att de är våra vänner. Det känns gott i hjärtat. Sedan vet vi att ni -  vår familj och våra vänner i Sverige ställer upp till 100 procent om vi behöver det… vi är lyckligt lottade!


Kärlek till er alla!

//Caroline



Postat av: Corrina

Älskar er, och vet att ni kommer igenom detta bakslag också :-))

Postat den: 2012-03-01 / 17:43:04


Postat av: Jimmy Grönquist

Jaha då behöver jag inte läsa en bok ikväll,det var ju en hel deckar roman det här.Ha det så bra

Postat den: 2012-03-01 / 17:54:30


Postat av: Monica

HERREGUD MAN TROR JU INTE ATT DET ÄR SANT. vILKEN TUR ATT NI FICK ERA PAPPER TILLBAKA. vI SKULLE STÄLLA UPP TILL 100 DET VET NI . sKALL BLI UNDERBART ATT TRÄFFA ER NÄR NI KOMMER HEM. mONICA O nINA.

http:///gronqvist.blogg.se Postat den: 2012-03-01 / 18:06:03


Postat av: Anonym

Tur att det löste sig till hälften. Hoppas det ordna upp sig resten.



Måste bara säga Caroline underbart skrivet.



Kram på er.



Linda på Skogsgläntan

Postat den: 2012-03-01 / 18:12:22


Postat av: Karin Wretström

Vad skönt att läsa att ni har modet uppe. Bra kämpat.

Caroline vilken skribent du är. Du får skriva en bok om ert första år i Thailand. Hoppas att de mår så dåligt av att de har tagit era pengar så att de lämnar tillbaks lite.

Postat den: 2012-03-01 / 20:03:02


Postat av: lina

oh my good!! säger bara jag.. att läsa allt och era tankar kring dehär...ni är bara såååå ofantligt STARKA människor!! skickar ändå en extra styrkekram <3 för de kan man aldrig få förmycke av!! hoppas ni får rättsida på allt//kram Lina

Postat den: 2012-03-01 / 20:03:57


Postat av: Ida

Vilken tur att ni fick tillbaks de viktigaste detaljerna!! Som sagt - pengar är pengar...även om det suger björnarsle att bli av med dem!



Härligt att höra att ni håller humöret uppe :) Tar väl ett tag att lära sig att alla inte är lika ärliga och gedigna som oss svenskar...vi kallas ju inte för blåögda utan anledning....



Kram Kram Kram

Postat den: 2012-03-01 / 20:06:02


Postat av: Sara

Jag blir så jäkla ledsen när jag läser och riktigt förbannad! Vilka as, man vill bara hämnas på dom rakt in i hjärtat, sådär så det känns riktigt mycket och dom faktiskt fattar vad dom gjort.

Nu vill vi att ni snart kommer hem så vi får skämma bort er lite på altanen :)

Massa kramar från mig o matte.

Postat den: 2012-03-01 / 20:13:23


Postat av: Els-Mari

Tack för en spännande, rolig ochunderbar deckare Caroline. Ni har ännu en gång bevisat hur tappra ni är. Jag bad till

Postat den: 2012-03-02 / 09:46:51


Postat av: Els-Mari

Tack för en underbar, rolig och spännande deckare Caroline. Ni har ännu en gång bevisat att ni är så tappra. Kanske er Bank har något bankfack som ni skulle kunna hyra till det viktigaste. Nu hoppas vi på lugn och ro, det är ni värda. Jag älskar er. Många kramar Els-Mari.

Postat den: 2012-03-02 / 09:57:24


Postat av: Anonym

Men....Vad händer... Och ja jag tror ni har för stort hjärta ibland, tror gott om alla men så är det ju tyvärr inte. Men det är en fantastisk egenskap;)))

Hoppas verkligen att allt löser sej, Vi får skramla här hemma i Sverige;)

Kram Kram Kram

Postat den: 2012-03-02 / 10:07:37


Postat av: Mona

Ja, herregud, ni har ju inte tråkigt iallafall. Hur man än vrider och vänder på saker så blev ju ingen skadad och det känns väldigt skönt.

Ni behöver ett kassaskåp som väger 2-300 kg, som man inte bär iväg med utan vidare, Jimmy kanske kan ta med sig ett ? Fick gästerna tillbaka sina pass och kreditkort ?

Det man är mest förvånad över är att det är så svårt att få tag på bra folk, det verkar vara 1 på 5 ?!

Vi saknar er !

Kram Mona

P.s Jag började titta på flygbiljetter igår !

Postat den: 2012-03-02 / 12:33:09


Postat av: Elisabeth

Oh du milde tid- skilda världar och ändå på samma planet och i samtid! Carolin du skriver underbart men nu måste jag påminna Jens om hans talang__ nämligen att "ringa" ..du ska veta att arbetslaget ställer upp ....slå en signal och vi lägger ner skolan och kommer.....som vit arbetskraft! Ok....vi kan byta tid med. Idag har isen släppt här på ön och vi känner vår i luften. Nu så håller jag tummarna för er! Kör på! Ni grejar det!!! Stor och varm kram till er!

Postat den: 2012-03-02 / 20:54:30


Postat av: Carina Polnäs

Du store tid!! Det är som att läsa en riktigt bra deckare!! Caroline, du måste ta vara på dina talanger, som författare, så målande som om man själv var mitt i allt elände.Det man upplever som gäst i detta leende, gästvänliga land, stämmer inte riktigt överens med era erfarenheter. Det är för hemskt, men tids nog kommer de som gjort detta mot er att bli straffade på något sätt, kanske inte av polis, men på något sätt. Tänk på att snälla o "rediga"människor som ni är, går det bra för. Lite stopp, o krokar på vägen, men allt kommer att lösa sig. Håll ut!! Vi tänker på er o laddar för en riktigt hejdundrande fest när ni kommer till Svedala! Kramar till er! Carina o Bert.

Postat den: 2012-03-02 / 21:55:43


Postat av: Mellika

Jag läser, läser och läser rätt in i datorn så att jag nästan kan känna nästippen mot skärmen och min hjärna förstår ändå inte det du skriver..

Hur är det möjligt att göra något sådant?

Min älskade Carro, jag hittar verkligen inte orden för vad jag känner just nu...

Jag hoppas bara av HELA mitt hjärta att Ni får njuta en sammanhängade period så att Ni får andas lite också..

Jag ska be för Er och skick healing..

Älskar Dig<3<3<3

Postat den: 2012-03-03 / 21:24:55


Postat av: Pg/Ingela

Oj, vad är det som händer...

Påhälsning av tjuvar och banditer,vi hoppas verkligen att de åker fast.När vi träffade er första dagarna på Papillon så sa Sonja Citat

(man kan inte lita på en enda människa)

Det är nog sant.

Men med den kraft och ork ni har,så klarar ni detta också.Vi håller på er.

Vi säger som de andra...vilken fantastisk skrivare du är Caroline.

Ta hand om familj och Papillon

Stora kramar till er

P-g/Ingela

Postat den: 2012-03-04 / 16:44:06


Postat av: Lena

FYYYYYYYYYYYYYYYYY! Vad vidrigt gjord av folk som ni har behandlat så bra!!! Träkigt att inse att ett land och ett folk som marknadsför sig så hårt på sin vänlighet och ärlighet inte lever upp till det, har hört en hel del om detta tidigare från andra som arbetar och bor i Thailand. Men rötägg finns ju i alla länder. Skönt att ni fick tillbaka det som var riktigt viktigt även om det är bajs att bli av med pengarna. Vi skulle nog kunna tänka oss att komma ner och byta in lite nya pengar mot fantastiskt boende och mat ;) Kramar från Lena o Micke

Postat den: 2012-03-04 / 20:54:24


Postat av: Caroline

Så underbart det är att läsa hur ni alla bryr er om oss! Tack snälla :-)

Postat den: 2012-03-05 / 13:22:44


  / Namn

  / Mail-adress

  / Bloggadress

Kommentar:




Spara uppgifter!