Vilken fruktansvärd mardröm!!
Sedan på eftermiddagen när jag precis börjat jobba så kom hon springande o luktade skunk....så jag tog och duschade henne o tvålade in henne (som jag får göra flera gånger i veckan :-). Sedan sprang hon iväg en sväng för att leka, hon brukar leka med kompisarna på väg mot stranden. När hon kom tillbaka la hon sig under bordet där mamma satt o åt och då rann det fradga från munnen....mamma skrek på mig direkt o jag slängde mig på telefonen o ringde till Lanta Animal Welfare. Under tiden sprang Naala iväg när vi kallade på henne (hon trodde nog att jag skulle duscha henne igen)...hon tog sig in till grannen men jag hittade henne under en av deras bungalows och nu hade hon börjat skaka okontrollerat o det bara rann vitt skum från munnen....jag drog fram henne och bar henne till Papillon. Allt bara rann ur kroppen på henne, hon både kissade o bajsade i min famn....usch...ni fattar inte min panik....jag insåg att det var kört. Jag, Ning o mamma gjorde allt vi kunde för att tvinga i henne råa ägg... vi måste få henne att kräkas men det gick inte....nu kunde hon inte stå upp längre, benen bara vek sig och hon började krampa....alltså hennes kropp krampade så kraftigt att jag var säker på att slutet var nära. Veterinären kom och vi fick upp henne på flaket....jag satt med henne i knät o hon skakade o krampade helt okontrollerat.... jag bara grät o försökte trösta henne allt jag kunde....jag var helt indränkt i bajs, kräk o fradga.
Veterinären kom ut till bilen med dropp och massor av sprutor o bara pumpade henne full...ingenting hjälpte. De sa att hon måste fått i sig hur mycket som helst för de hade aldrig varit med om att inte en spruta räckte för att stoppa kramperna...Naala fick 3 men ingenting hjälpte. De fick till slut in en nål i benet o fick igång droppet....vi måste få in vätska i hennes kropp för att rena och spä ut giftet...till slut blev hon lugnare o kramperna minskade.... vi såg på veterinären att chansen var minimal att hon skulle överleva. Vi satt med henne länge o sen fick vi lämna henne där medan vi åkte hem...både jag o Jens pussade henne o kände att vi nog inte får se henne mer...hon var nu väldigt drogad men hon reagerade på våra röster.
Vi var så himla ledsna.... och vi var livrädda för att telefonen skulle ringa eftersom det skulle betyda att hon var död. Natten gick o ingen ringde. Tidigt i morse gav vi Jens kaffe på sängen eftersom det är han födelsedag och vi blåste tillsammans ut ljusen alla fyra och bad allt vad vi kunde att Naala skulle överleva. Jag tog moppen strax efter kl 7 o åkte över till centret. Naala lyfte på huvudet o började vifta på svansen när hon såg mig. Känslan var otrolig, nu grät jag av lycka istället. Jag ringde Jens o berättade o han blev så himla glad. Nu har vi varit där igen och pratat med veterinären...faran är väl inte helt över men det ser väldigt ljust ut. Hon har fått dropp hela natten, både kissat o kräkts mycket (vilket är jättebra). Hon är väldigt medtagen o hennes ögon är blodsprängda, men hon lever!! Hon kommer behöva stanna hos veterinären ett tag, vi måste nu övervaka hennes lever o njurfunktioner....giftet kan ha gett inre skador för hon kräktes blod.
Nu vet vi att även Lasse dog igår av förgiftning...en jättefin hund som ofta varit här på Papillon. Oliver döpte honom till Lasse o det var hans favorit. Både raggmunken och Lasse dog ensamma, det tog förmodligen många timmar av plågor....det gör riktigt ont. Vi kan verkligen inte förstå hur någon människa kan göra så här, det är obegripligt, det vore ju bättre om de sköt hundarna istället om de nu måste ta död på dem . Jag o Jens började prata om att det är ju så här vi gör mot råttor. Plågas de lika mycket? För i så fall kan vi aldrig mer lägga ut råttgift, det måste finnas andra mer humana sätt.
Nu ska vi njuta av Jens födelsedag och senare ska vi åka bort o gosa lite med Naala igen. Vi ska också lägga upp en plan för hur vi ska undvika förgiftning i framtiden. Tyvärr lär det bli så att Naala måste vara fastbunden i löplina hela dagarna förutom när vi är ute o går med henne... hon kommer inte gilla det men om alternativen är att hon dör så måste vi göra så.
Heja Naala...kämpa på!!
Kram på er alla!
//Caroline
Så blev det lugnt igen....
Här på Koh Lanta är det lugna gatan nu..... känns som om högsäsongen är över. Vanligtvis håller det i sig tills i mitten av april men nu gick det ner redan i mitten på mars. Vi är nästan fullbokade så det stör inte oss så mycket men det märks ändå att tempot har gått ner rejält. Det är mycket mindre folk på stränderna och inne i Saladan har till o med vissa butiker stängt för säsongen.... även en del restauranger och resorts.
Vi mår iallafall toppen, tycker det är jätteskönt att det är lugnt nu. Jag o Jens jobbar mycket mindre nu, vi glassar mest och njuter av vårt nya boende.... vi har ju helt plötsligt fått ett "normalt" liv igen. Barnen älskar vårt boende, sitt eget rum och den roliga poolen som är så djup att de kan dyka i den. Jamie leker en hel del med kompisar också, men snart är det många av barnen som åker hem. Lukas är kvar ganska länge o det är ju Jamies bästa kompis.... I slutet tror jag att de bara är 5 barn. Jamie kommer nog vilja vara ledig en del i maj dock eftersom vi är lediga och kommer hitta på mycket....det är ju inte hela världen när han går i nollan.
Jag håller just nu på att ta mitt dykcert..... hade en heldag igår med prov och övningar i poolen och imorgon ska jag ut på havet och göra 3 dyk....och efter det ett stort slutprov o sen är det klart!!! Hoppas bara allt går bra imon, det är ju inte samma sak att göra alla övningar 8 meter ner som i poolen. Exempel på övningar som vi gör är:
- Tar av och tar på masken under vattnet (låter ju enkelt men det är det inte kan jag säga, hjärnan säger nej till det och man slutar andas om man inte hela tiden tänker på att ta nya andetag. Sedan måste man simma ett antal meter utan mask.
- Övar på att strypa lufttillförseln, använda extraslangen och även dela slang med "kompisen".
- Rädda kompisen eller iallafall försöka....om något händer.
- Akuta uppstigningar från olika meter.
- Ta av sig all utrustning under vattnet...väst och tub o allt.
- Övar att stiga och sjunka med hjälp av andningen men också med hjälp av utrustningen.
...och mycket mycket mer.
Teorin handlar exempelvis om:
- Allt om utrustning, tuber o sånt.
- Livräddning och hur man hanterar problemsituationer.
- Hur man räknar ut hur djupt man får gå och hur långt det måste vara emellan dina dyk (för att kroppen inte ska ta skada)
- Hur man hanterar olika strömmer.
- Hur kroppen reagerar på trycket och hur man hanterar det.
- Buddy-systemet...hur man hjälper varandra och checkar varandra.
- Dykspråket, alla olika signaler.
Vi får väl se hur det går imon....förhoppningsvis kan jag stoltsera med ett cert på kvällen men jag är inte helt säker.... kände lite panikkänslor i poolen igår. Men det måste gå, det finns inget alternativ för jag ska bli en dykare, punkt slut!!
Denge-febern härjar på Koh Lanta nu, sådär kul faktiskt. Mest på de stora resorten, det sprids ju mer där det är mycket folk. Vi funderar ändå på att ta hit några som sprutar ifall ifall, man kan ju bli väldigt sjuk och det längtar man ju inte efter. Jimmy Engvall fick det när de var här sist o han var ju sjuk i typ 1,5 månad.... eller inte sjuk kanske men väldigt matt och trött.
Idag dök Cina upp, en gammal arbetskompis från Strålfors, det var kul att se henne och nu ikväll kom hon hit tillsammans med sin man och vi har suttit o pratat ett bra tag. De hade med sig saltgodis och Tara-tidningar......JAAAAA!!
Idag sa vi också hejdå till Jessica, hon och Nathalie har ju varit på Lanta i 5 månader nu så det känns konstigt att de åker hem.
Idag har vi beställt en jättefin och dyr kaffemaskin från Bon Cafe...... vi skylde på att den vi har börjar bli dålig och att det är väldigt viktigt att kaffet vi serverar till gästerna håller rätt temperatur osv..... men egentligen tror jag mest det var för att vi ska kunna ta med oss den gamla till vår lägenhet... vi gillar inte snabbkaffe, o vi älskar Bon Café! Lite lyxigt o dumt kanske men ibland måste man bara :-)
Här flyttar vi ur vår bungalow som varit vårt hem i 6 månader.... kan säga att vår städerska hade ett grovjobb framför sig.
Två lyckliga barn i sitt nya rum!
Ohhhh lyckan att få fylla upp kylskåpet.... har ätit så mycket så jag var tvungen att intervall-träna idag av ren ångest :-)
Första kvällen vi flyttade in så tog vi ett sent dopp i poolen.... det tyckte barnen var jättekul :-)
Oliver blir nog en duktig simmare nu för han bottnar ingenstans i den nya poolen....
Så nu möts vi av denna utsikten på morgonen... känns helt ok! ;-)
Tycker mest vi går runt o ler hela tiden nu :-) Morgonkaffe i lugn o ro, inga gäster att ta hänsyn till.
Vi fick genast en inneboende.....Kao Dam som katten heter (betyder svart och vit på Thai) blev Olivers bästis och tog det som helt naturligt att vandra in hos oss och gjorde sig hemmastadd.
Oliver vill bara berätta att han hade den här i sin fot.... och att det inte var skönt :-)
Jamie ser kanske uttråkad ut men det är han inte....mormor har nämligen börjat läsa en ny bok för barnen som heter vargbröder o den är såå spännande!
Kram Caroline
Our new place!!!!
Jag kan säga att efter att ha bott två vuxna och två barn i ett rum med alla våra väskor, saker, sängar, kläder och leksaker så kommer det bli ett himmelrike att få ett eget rum. Vi har ju haft planer på att bygga ut, bygga nytt, eller hitta ett billigt boende. Det blev inget av det...för när vi såg lägenheten på White Flower som området heter så var vi sålda direkt. Jens sa direkt.... japp, här ska vi bo sen får det kosta vad det vill :-) Vi gjorde en deal med ägaren och skriver kontrakt på ett år och därmed får vi ner hyran jättemycket och jag vill nog säga att vi gjorde ett kap :-)
Vi flyttar in i övermorgon.... som vanligt är vi impulsiva och ser ingen som helst anledning med att vänta utan vi låter det stå tomt de två månaderna vi är i Sverige. Men vi har ändå två månader kvar innan vi ska hem o vi ska verkligen njuta av vårt nya boende. Tänk att vi faktiskt kommer att få ett liv utanför Papillon.... vi kanske till och med kan prata om något annat än Papillon?! :-) Det ligger bara en kilometer bort och nedanför backen från huset ligger byn med alla restauranger och 7eleven. När jag säger backe så överdriver jag inte, kan säga att man cyklar inte uppför den.... knappt att man går ....man kör motorcykel!
Happy happy happy!!
White Flower apartments
Ingången till vår lägenhet är glasdörrarna bredvid solsängen...jobbigt att det är så långt till poolen ;-)
Och här ska jag sitta på morgonen och äta frukost o bara njuta av tystnaden....
Vårt sovrum...
Jamie och Olivers sovrum... vi ska sätta sängen i mitten och sätta upp ett draperi så de får halva rummet var.... och Jamie ska få en byrå med lås där han ska ha sitt star wars lego...som Oliver INTE ska få röra ;-)
Vårt minimala kök.... men det spelar ingen roll för vi äter ju ändå alltid ute....det blir bara att man äter frukost o kanske en natta-macka :-)
Toan....
Vardagsrummet... tänk att vi nu ska få säga godnatt till barnen, stänga dörren till deras rum och själva sätta oss i soffan o titta på tv.... och sen gå in i vårt eget sovrum!! Ujjj så nice .... fast det blir bara första natten sen åker Jens ut i personalbostäderna som vanligt igen ;-)
När vi flyttar in ska vi självklart sätta lite egen prägel, ut med den fula träsoffan osv för att sätta in en hylla istället.
Idag flyttade mamma tillbaka in på Papillon igen...gott! Kolla in henne på denna bilden, skrattade ihjäl mig, hon ser full ut :-)
Jag avslutar med den här rackaren som satt på vårt staket...visst är den cool. Tokai-ödla... den kan visst bitas rätt hårt.
Kram på er...nu ska jag ner o packa lite :-)
//Caroline
One of the best days ever!!
Men visst är livet verkligen som en berg och dal-bana?? Det enda man kan trösta sig med när man har deppiga dagar är att det är väldigt troligt att nästa dag blir bättre :-)..... och det var precis vad som hände mig för om det kändes deppigt i lördags så blev söndagen raka motsatsen, en av de bästa dagarna i mitt liv!
Vi blev väckta kl 7 av mamma som berättade att jag o Jens skulle iväg idag, hon var inte inblandad utan vi skulle bli upphämtade och hon skulle ta hand om barnen. Pirrigt!! Kl 7.30 kom Palm Beach Divers bil och hämtade oss, sa bara till att vi skulle ha badkläder.
(För er som inte vet så är Palm Beach Divers en väldigt bra dykfirma här på Koh Lanta och vi är nära vänner med Lisa och Lars som äger firman. Jag tränar ofta ihop med Lisa och de är här och äter nästan dagligen.)
Och nu hade alltså Lisa planerat en överaskningsdag för mig och Jens, hon tyckte vi behövde det efter alla utmaningar :-)
Vi blev så himla glada, vilken underbar vän hon är!! Vi förstod ju ganska snart att vi skulle få åka ut på havet med deras dykbåt.....och vi trodde att vi skulle få snorkla men när vi möttes upp av Lisa på Palm Beach så säger hon att vi ska få dyka!! Det kostar ju vanligtis multi, en heldag med dykning kostar ju ca 8000 bath för oss två så vi blev verkligen glada och tacksamma över en sån generositet. Jag har ju ännu inget dykcert och jag har ju liksom skjutit lite på det eftersom jag känt mig lite rädd..... fick ju panik för några år sedan när jag skulle försöka och varje gång jag tänkt på att jag ska ta dykcert så har den här känslan kommit tillbaka. Men nu när jag stod där och Lisa erbjöd mig att göra "prova på dyk" som det kallas där man får gå ner på 11-12 meter så kände jag att jag bara inte kunde säga nej.
Hela vägen ut till dykplatsen så kände jag mig inte alls väl till mods, försökte tänka på annat. Och sen var det dags, Remco vår dykinstruktör (vi känner honom sedan innan för alla dykare på PB brukar vara på Papillon och käka) visade mig utrustningen och förklarade lite tecken och regler för mig. Sen hoppade vi i.... det kändes rätt ok eftersom vi först skulle in på grunt vatten och göra lite övningar. När vi sedan satte igång med övningarna så kom mycket riktigt panik-känslan tillbaka och jag blev så jäkla ledsen på mig själv..... vad pinsam jag är!! Jag kunde inte fortsätta utan fick snabbt ta mig upp till ytan igen. Remco var ju kolugn och gav mig tid.... jag försökte igen och det gick men jag kände hela tiden hur paniken lurade under ytan.
Vi simmade iväg och kom djupare o djupare... jag kunde verkligen inte njuta, när Jens pekade på något han ville visa så kände jag bara för att ge honom fingret. Det kändes inte bra och jag kunde dessutom inte få ordning på höjdreglaget, antingen flöt jag upp eller sjönk jag som en bomb.... sen fylldes masken med vatten och när jag som jag lärt mig sträckte huvudet uppåt för att tömma så sjönk jag snabbt mot botten och stack mig på de där svarta sjöborrarna, det var precis så att Remco hann fram och tog tag i mig. Efter ett tag kände jag att NEJ DET HÄR GÅR INTE, JAG MÅSTE UPP!!.... och tittade uppåt o insåg att det var aslångt upp till ytan.... vad ska jag göra?? Att stiga för fort utan att tryckutjämna är ju farligt men jag kände att jag måste bara upp....NUUUU!! Remco var framför mig och han tittade inte på mig så jag var tvungen att fokusera tills jag fick kontakt med honom..... o jag försökte bry mig om fiskarna som simmade förbi....andas...andas.... o sen kände jag att paniken la sig..... o efter en stund var den helt borta. När Remco tecknade till mig o frågade om jag var ok så kunde jag tack o lov teckna OK tillbaka :-) När dyket var över o vi kom upp till ytan så var jag riktigt glad.... jag klarade det! När Jens frågade vad jag tyckte så var jag tvungen att vara ärlig o svara.... nja... jag vet faktiskt inte riktigt om det här var min grej.
Vi åt lite lunch och solade.....sedan kom vi till dykplats två för dagen. Nu visste jag ju vad som gällde och jag visste ju att luft får jag ju iallafall, man får ju nästan mer luft genom den där tuben än man får på land. Och gissa vad.... det här dyket blev magiskt...underbart....perfekt....och sen var jag såld. All panik var som bortblåst, det var bara en helt annan värld, en fantastisk upplevelse....det är alldeles tyst och man hör bara sin egen andning. Allt är så grymt vackert och färggrannt..... det finns så mycket att se där nere att man inte hade fått fram ett ord även om man kunde prata. Att se hur alla dessa ovanliga, helt galet konstiga fiskar, sniglar och arter jag inte ens visste fanns leker kring anemonerna och i alla skrymslen och snäckor..... wow. Jag ville att dyket aldrig skulle ta slut.... jag ville stanna här för evigt. En stor sköldpadda simmade förbi oss bara en meter bort, vi kunde nästan röra den.
På vägen hem när vi satt o solade på däck så föreslog jag för Jens att jag kanske skulle blir divemaster istället, det är ju ändå inte bra att vi jobbar båda på Papillon..... den idén gillade inte Jens, han tyckte att det var han som skulle bli det istället :-) Nu har vi hittat en passion som vi delar och jag tror att vi framöver kommer lägga varenda krona som blir över på dykning.... jag har inte kunnat sluta tänka på det sedan vi kom hem, jag vill bara ner igen. Nu ska jag snabbt som attan ta dykcertet, tänkte börja nästa vecka så att jag är klar när vi åker till Bali för där ska det tydligen vara jättebra dykning också.
Här är vi på väg ner till stranden från Palm Beach Divers lokaler... Lisa är den mörka tjejen till vänster om Jens. Hon kommer från Holland och är gift med Lars som är dansk.
Här är deras dykbåt...
Besättningen för dagen....
Här går Remco igenom utrustningen ..
Vi är på väg till Koh Bida som skymtar i bakgrunden...
För liten??? Absolut inte!!! ;-)
Då var det dags, här tar jag första steget ut på andra dyket..... Remco vår dykinstruktör har en undervattenskamera och han satte vårt minneskort i den så att vi skulle få lite minnen förevigade...
Jens håller täten...
Ser ni den blå coola snigeln...
Det var fisk överallt och ibland simmade vi in i så stora stim att jag inte såg handen framför mig...
Hej säger Nemo... Dorisfiskar var det också gott om.
Nu är jag på G.... :-)
Om ni tittar nog på bilden så upptäcker ni den coola stenfisken...
Lionfish...hur vackra är inte de??
Korallerna i närbild...
En Porcupine fish..... och ni ser även sjöborrar som jag stack mig på, jäklar vad det brände.
Här är vi tillsammans, det var jättekul att uppleva det ihop (när jag väl kommit över panikkänslan vill säga)
Kolla hornen som växer ur mitt huvud :-))
En annan värld.... det går inte att jämföra med att snorkla, här är man omgiven på ett helt annat sätt, svårt att förklara men det är verkligen en av de coolaste upplevelserna jag varit med om.
Allt är så himla färgglatt....och har så ovanliga former.
Vilken dag!!
Nu måste ni alla komma till Lanta o ta dykcert :-).... eller iallafall göra några provdyk.
// Kram Caroline
Själar säger aldrig farväl...
Birgtta, Teddys mamma ringde tidigare idag..... också ett konstigt sammanträffande. Jag tänker ofta på hur tufft både Birgitta och Ove har haft det. Att förlora sitt barn går faktiskt inte att jämföra med något annat, bara jag tänker tanken på att förlora Jamie eller Oliver så kan jag inte andas, det gör till och med för ont att bara tänka tanken. Tänker även på Jimmy o Tommy.... tillsammans med Teddy så var ju de ett team liksom, umgicks varje vaken sekund, arbetade tillsammans, körde cross tillsammans, planerade precis allt tillsammans........ och så helt plötsligt var de bara två.... det är ju som att förlora en del av sin identitet.
För er som inte vet vad jag pratar om, det finns ju en del bloggläsare som inte känner till min familj.......
Teddy och jag träffades när vi var 14 år gamla, vi gick i samma årskurs på Kungshögsskolan i Ljungby. Teddy växte upp på landet strax utanför Ljungby med sina två bröder, sin mamma, sin pappa och Affe deras fruktansvärt bortskämda labrador. De var en riktig cross-familj som nästan hela grabbarnas uppväxt for Sverige runt och körde cross, de var väldigt duktiga. Att de umgicks nästan jämt och att de alla brann för samma sak gjorde också att de var väldigt tighta i familjen.... dessutom drev/driver de ett familjeföretag där alla arbetar tillsammans och har alltid gjort.
Som person var Teddy fantastisk. Så säger man ju om alla som inte längre finns med oss men när det gäller Teddy så var han verkligen speciell, han hade ett hjärta av guld. Envis som attan när det gällde något han verkligen ville ha men han stampade aldrig någon annan på tårna. Jag tror aldrig att någon i hans närhet hört honom tala illa om någon annan, det kändes ibland som om han var så himla mycket äldre än oss andra. Om jag eller någon annan gnällde och sa: Fy vad hon/han är blåst, hur kan man bara göra så??! .... så höll Teddy aldrig med, han sa alltid något i stil med : - men du vet ju inte vad den personen varit med om tidigare, det finns säkert orsaker till att han/hon beter sig så. Teddy trodde alltid gott om alla och det värsta han visste var mobbing och orättvisor, det var nog enda gångerna han blev riktigt arg. För det mesta var Teddy väldigt harmonisk, hade sällan behov av att hävda sig, var självsäker och nöjd med sig själv (till skillnad från många andra 14-åringar). Teddy var en gosing, aldrig träffat någon som varit så frälst i att gosa som han.... kan säga att Jamie har ärvt det för han är precis likadan :-) När vi var 14 så såg jag ut Teddy i skolkatalogen och bestämde direkt att honom ska jag ha! Han var lockig, så jäkla gullig o det var nåt speciellt i hans blick. Jag fick kämpa ett tag o det blev många tårar innan han till sist var min..... och när jag väl fått honom på kroken så släppte han mig aldrig. När Teddy gav sitt hjärta till någon så menade han allvar, när vi var 15 hade vi planerat hela vår framtid :-) Eftersom vi träffades så unga var det inte alltid en dans på rosor, det var både ett och två "uppehåll" under åren som gick när vi försökte frigöra oss från varandra men det gick inte.... det tog någon månad och sedan blev vi ett igen :-) det var mest jag som strulade, Teddy var mycket mognare än jag och han visste precis vad han ville i livet och var helnöjd med sin tillvaro. Han gav mig uppmärksamhet tills jag storkande, berättade varje dag hur mycket han älskade mig..... han gav alltid komplimanger som fick en att spinna som en katt :-).
Teddy var helt frälst i barn, det fanns inget bättre än att leka med syskonbarnen...så vi tillbringade många timmar med att planera våra egna barn. Vi började försöka när vi var 25-26 år men det tog evigheter o vi fick längta länge innan vi till slut blev gravida. Jisses vad lyckliga vi var..... och nu hittade vi även vårt drömhus som vi köpte och flyttade in i..... vi pulade och renoverade för fullt så att allt skulle vara klart när Jamie kom. Det var självklart helt underbart, det vet ju alla föräldrar :-) Jag o Teddy slogs om vem som skulle få bära honom och på kvällarna när vi låg i soffan sneglade Teddy hela tiden mot Jamie som jag ammade och frågade om inte han var mätt snart så att han fick ta honom :-)
När Jamie var 11 veckor så åkte Teddy till Tyskland för att hämta en husvagn..... Han och en person till turades om att köra. Tidigt på morgonen 28 april 2005 fick jag ett sms från Teddy där det stod: Nu längtar jag bara hem till mina älsklingar. 10 minuter senare var Teddy död, killen som körde bilen somnade vid ratten och körde rakt in i en stillastående vägmaskin på autobahn.... Teddy som satt på passagerarsidan dog omedelbart, föraren överlevde. Teddy blev bara 28 år....
Helt plötsligt var livet förändrat för alltid. Jag vet fortfarande inte om jag har bearbetat färdigt allt... kanske tar det hela livet. Det är ju för alltid en bit av mitt hjärta som saknas..... det är nu 7 år sedan men ibland känns det som igår. Jag vet att Teddy är med oss hela tiden men jag saknar hans leende, hans skratt, hans blick.
Jag är så tacksam för att jag har så många människor omkring mig som jag älskar..... och jag är så lycklig över att jag träffade Jens som har varit en underbar far till Jamie. Min kärlek till Jens har ju inte något med Teddy att göra, det är ju en annan relation och betyder inte att han tog Teddys plats, det finns ingen som kan göra. Det vore ju som att säga att om man förlorar ett barn och sedan blir gravid igen så ersätter det barnet det förlorade.... alla våra kärleksrelationer är unika och ingen tar någon annans plats.
Jag tror att jag har förändrats en hel del sedan Teddy dog, jag har hittat en mening med livet som jag inte förstod förut och jag började söka efter sanningen inom mig istället för runt omkring. Jag uppskattar livet så mycket mer nu och njuter av att få leva här och nu. Jag skjuter heller aldrig på något för jag vet att vad som helst kan hända på bara en minut..... vi måste våga uppfylla våra drömmar, vi får inte vänta tills det är för sent. Och jag försöker berätta och visa för mina nära och kära hur mycket jag älskar dem..... den dagen vi ligger för döden och ser tillbaka på vårt liv finns det bara en enda sak som kommer vara viktigt.... om vi älskade och om vi blev älskade, det är det vi kommer minnas...... det är iallafall min övertygelse.
SJÄLAR SÄGER ALDRIG FARVÄL...... och en dag möts vi igen.
Min fina....
Stolt som en tupp :-)
Här är vi fortfarande på BB..
Det var här i vårt nya hus i vår sjukt sköna soffa som vi varje kväll tävlade om vem som skulle få ha Jamie i famnen. I bakgrunden ser ni Ronja, vår underbara fina hund som tyvärr dog bara 2 månader efter Teddy, hon var sjuk men det var som om hon tappade all livslust när Teddy försvann.
Jamies konstverk som föreställer Teddy som vakar över oss med himlen som bakgrund. Och visst vakar han över oss, det känner jag inom mig varje dag. Han ger mig puffar åt rätt håll hela tiden och jag har med tiden lärt mig att lyssna på honom...
Kram Caroline
Doo doo doo
Hur har ni det där hemma? Så som alla skriver på fb om våren och solen så verkar det inte gå någon nöd på er iallafall :-) Så gott att ni slapp vintern i år, det blev ju bara en liten köldknäpp o sen var det över. Det har dock inte hindrat folk från att åka på semester för det har varit möcke fölk på Lanta :-) Nu tycker dock jag att det känns att säsongen börjar lida mot sitt slut. Det är inte samma tempo längre, till och med vi som bor här börjar röra på oss lite och hälsa på varandra igen. Några vänner som har en vädligt populär restaurang en bit bort var här och tog en kaffe igår och det har de inte gjort sedan säsongen började, de tyckte också att det kändes lugnare nu. En dryg månad kvar sedan blir nog Lanta kav lugnt.
Vi har börjat spåna lite på vad vi vill förändra till nästa år, självklart inte utan lite slagsmål mellan mig o Jens men nu är vi ändå hyfsat på samma spår :-) Även om den här första säsongen varit jäkligt tuff emellanåt så har vi ju lärt oss massor och samlat på oss mycket värdefulla erfarenheter.
Jens hittade ett sushi-ställe på ön häromdagen, vi visste inte att det fanns och han blev sååå lycklig. Köpte typ 15 stora bitar och tryckte i sig, det var tydligen jättegott. Han kom fram till mig med ett leende efteråt och sa: - Jag är så glad att.....(jag trodde han skulle säga: -jag träffade dig...men sa istället: - jag har hittat ett sushi-ställe. Där ligger man i lä, har inte sett ögonen tindra så på honom sedan vi kom hit :-)
Oliver är inne i en grymt härlig värld som jag tror vi alla avundas honom. Hans fantasi har inga gränser. Vet egentligen inte hur mycket utav det han berättar som är sant men jag tvivlar lite på de randiga och prickiga gubbarna som bor nere vid dammen i skogen.... men vad vet jag :-) Han är väldigt lycklig iallafall och tror självsäkert att hela världen kretsar kring honom. Härom dagen när Jamie hade en klasskompis på besök som hette Alfred.... så var det tydligen Olivers vän. Oliver tyckte dessutom att han skulle heta Julio... och efter en stund sa han: - Julio, kom så går vi ner till bungalown. Alfred tittade förvånat och lite misstroget på Jamie....då pustade Oliver och sa: - Ja ja, Jamie kan också hänga me.... :-)
I söndags åkte jag och Jens till Krabi, det var faktiskt jättemysigt att komma iväg själva. Vi tog minibussen till Big C i Krabi som är typ som en stor galleria. Vi hade bara ett enda måste, nämligen att köpa ett kassaskåp och när det var gjort gick vi bara runt o strosade, fikade, shoppade lite till oss själva och barnen, åt lunch och fikade igen :-) Vi hittade ett café med munkar i alla dess former och överdragna med glasyrer och choklad... mums! Bidde väl ingen hälsodag direkt men jag köpte iallafall träningskläder o det är ju nyttigt ;-) Hittade faktiskt en butik med riktiga adidas-kläder, det kändes som julafton. Dyrt som tusan men oj vad skönt med funktionsmaterial, det går ju inte att hitta på Lanta. Sen gick vi mest runt o skrattade över hur enormt fula kläder det finns att köpa, hawaii-skjortorna verkar vara en hit här nere för utbudet är enormt.
Vi gick också omkring på Home-pro som är lite som ett mini-Ikea. Fanns så fina möbler o dörrar o spisar o lampor..... så vi drömde oss bort lite. Det var mycket vi skulle ha i vårt framtida hus / bungalow. Men man märker också hur våra behov har förändrats för när vi bodde i Sverige köpte vi alltid saker som vi tyckte var så himla snygga, man var ju så influerad av trender o sånt. Nu låg mest fokus på praktiska saker som typ riktigt bra förvaringsgrejor..... - men åhh, tänk var bra den hade varit, vi hade ju kunnat få undan alla kläderna där, alla leksakerna i de lådorna och sedan kunde vi hänga de krokarna över så vi fick en ren yta i bungalown vilket skulle ge plats för en liten mathörna....... Ja ni hör själva, prioriteringarna förändras när man bor på 25 kvm :-)
Jag har inte kunnat gå på några dagar, min tränade har flippat ur lite o sist körde vi stenhårt med tunga vikter ute på en asfalterad väg....vi körde gående utfall med tunga vikter i typ 30 minuter....jag hade träningsvärk redan på vägen hem. Men dagen efter kom tiill o med tårarna när jag skulle sätta mig på toan så ont hade jag, det gick liksom inte att varken böja benen eller sitta på rumpan. Fick precis ett sms nu där hon skrev att vi ses imorgon och att jag ska förbereda mig på en ny rond med gående utfall..fattar bara inte hur det ska gå till....kanske blir sjuk eller nåt? Tack o lov kompenserar jag iallafall all träning med att äta mycket godis så jag inte förlorar några hg, det vill man ju inte!
Om två veckor kommer Jimmy....ska bli skitkul. Längar efter den här sköna avslappnade känslan som man bara har med sin familj, när man skrattar hela tiden för man har samma humor. Fick smak av det nu när kusin Thomas var här, vi är ju väldigt lika i vår släkt måste jag säga :-)
Nu har Thomas, Anneli, Mats och Anette åkt hem till Svedala, kram på er, hoppas ni kommer tillbaka någon gång!!
Mamsen....
Oliver och Ning bakar bröd..... och jag råkade äta upp Olivers bulle efteråt vilket jag fick lida ordentligt för, han var riktigt arg o sur.
Här sitter Deang och Lai, de verkar trivas så bra hos oss ..... och ja Sara, visst är han en goding, det var avgörande vid anställningsintervjun ;-)
Lägger upp en låt som vi lyssnat mycket på här nere.... doo doo doo med gruppen Job 2 do. De är så sköna!
Och här kommer tjejernas favorit i Thailand.... när Sec Loso och Bird kommer upp på scen så kastas det trosor vill jag lova :-) Sec Loso är den största favoriten, det är han som sjunger andra versen, den lockiga coolingen.
Pöss o kram på er!
//Caroline
Lågsäsong tack!!
Har haft en väldigt hektiskt morgon, alla bungar valde att äta frukost här idag så det var spring i benen från 8 i morse. Jens fick en välbehövlig sovmorgon för en gång skull för jag lyckades locka med mig Jamie upp till restaurangen. Man behöver vara ett uppslagsverk för att tillfredställa Jamie just nu och det är mormor som tar den bollen (tack o lov). De sitter tillsammans varje morgon minst en timme och diskuterar allt ifrån fattigdom o svält i u-länder till pirater ute på havet. Idag var mormor försenad så han började fråga mig en massa om ugglor o örnar o vilken art som hörde till vad och vilka som kunde vrida mest på huvudet osv osv. Men tack o lov dök mormor upp och då överföll han henne istället. De sitter alltid ute vid poolen och där dukade Jamie upp frukost med mormors sarong som duk på bordet..... sedan viskade han lite överlägset till mormor, tänk att de inte har dukar på det här stället :-))
Vi är fullbelagda igen, hade en svacka i början på veckan som gjorde oss lite oroliga men så small det till igen tack o lov. Nåt annat som är kul är att kusin Thomas är här med Anneli och två väldigt trevliga vänner till dem, Mats o Anette. Jättemysigt med lite familj här igen o sen är ju Eskilstuna-dialekt alltid en hit :-)
Vädret har verkligen inte visat sig från sin bästa sida sista dagarna, vet inte vad som händer. Bara åskar o regnar hela tiden. Vi som bor här bryr oss väl inte men det är ju så synd om turisterna som kanske bara har 2 veckors semester. Idag kom iallafall solen tillbaka, hoppas den bestämt sig för att stanna. En rätt dryg grej är att vårt halmtak i restaurangen läcker på 3 ställen så när de riktigt stora skurarna kommer bara öser vattnet ner och vi får flytta runt borden för att gästerna inte ska få en kaskad med vatten på tallriken....ehrm... lite pinsamt. Men Daeng som nu arbetar hos oss ska försöka laga det imorgon när vi har stängt. Daeng är förresten jätteduktigt, Jens är så glad att vi äntligen hittat någon som inte har tummen mitt i handen. Han och Lai (vår städerska och Daengs flickvän) bara ler hela tiden. MEN jag säger inte mer än så, vi har lärt oss nu att skenet väldigt ofta bedrar så jag avvaktar ett tag till innan jag bildar mig en uppfattning om vår nykomling.
Oooops, nu ramlade det inte en massa gäster som vill ha lunch......
I´m back! Jag log hela tiden medan jag tänkte: Gode gud, kan de inte äta någon annanstans?? Ja jag veet att det inte är så en restaurangägare ska resonera men både jag, Jens och Ning är mentalt utmattade efter hela den här grejen. Det känns som om vi ligger på gränsen hela tiden, det är som om skrattet hela tiden är på väg att övergå i gråt. O nu har vi suttit på polisen några timmar igen..... helt i onödan misstänker jag men de låtsas iallafall bry sig. Som ni förstår har inte Min hört av sig. Det är faktiskt inte pengarna i sig som stör mig utan att Min sitter någonstans och frossar i våra pengar.... ostraffad. Det är verkligen inte ok. Först själ hon pengar medan hon jobbar här (vet vi nu i efterhand), sedan lånar vi ut pengar till henne när hennes farmor dör (vilket hon inte gjorde) vilka vi inte fick tillbaka och slutligen själ hon hela vårt kassaskåp. Det minsta jag kan begära för att få ro i själen är iallafall att hon blir efterlyst. Egentligen vill vi ju bara lämna det här bakom oss men jag kan inte det förrän vi lyckats få in henne i polisregistret...och det är lättare sagt än gjort.
Imorgon ska jag och Jens själva åka till Krabi medan mamma har barnen och vår personal tar hand om Papillon själva. Vi ska åka till Big C och köpa ett nytt kassaskåp och även lite annat. Ska se om jag inte kan få tag på lite nya träningskläder..det finns inget sånt här på Lanta och som jag berättat tidigare så har ju tvätteriet stulit varenda träningsplagg jag ägde. Jag är ju så förbaskat vältränad nu så jag måste ju se snygg ut när jag pumpar med mina vikter framför speglarna ;-)
Vi har haft en smekmånadspar på besök och då försökte vi göra lite extra fint för dem....
Svårt att få med allt på bild men vi hade blommor precis överallt i och utanför bungalown.
Så kul att överaska ibland, de hade inte förväntat sig något.
Här är Oliver med sin nya tjej Leia som bor hos oss nu... de går och håller handen ;-)
Thomas (som inte är mycket för solskyddsfaktor) tillsammans med Anneli och Mats....
Vi har tagit ner en himla massa grenar och träd omkring bungalow 6 för att få in mer ljus...här ser ni Jens kämpa, trädet är fullt med pissmyror så det är ingen dans på rosor.
Daeng sitter i toppen på trädet och hugger ner grenarna...
..och Oliver är arbetsledare som vanligt :-)
Häromdagen ramlade det ner en stackars fågelunge från ett träd.... så den fick vi ta hand om. Jens gav den en hel mosad banan och då blev den väldigt tyst, trodde faktiskt den dog men den hämtade sig :-)
Både Oliver och Jamie gillar Daeng, han tillbringar kvällarna här medan hans flickvän Lai arbetar i köket och då sitter gärna killarna där bak och ritar med Daeng.
Det var en kinesisk högtid häromdagen och då kom det in en drake på restaurangen, Oliver fick stoppa ner en hundring i gapet.
Var bara tvungen att ta kort på den här.... härom kvällen fick vi många beställningar på hamburgare och när de tog slut improviserade Jens lite... här har han tryckt i pannbiffar istället :-)
Det här kortet tog jag för bara några minuter sedan. Maria, en av våra gäster sitter och visar killarna en massa bilder från när hon var på safari i Afrika, jättespännande! Maria talar bara engelska men de verkar förstå varandra alldeles utmärkt.
Nu ska jag gå ner o läsa en stund i bungen, börjar känna mig lite yr efter några glas rödvin ;-)
Kram på er alla!
//Caroline
Kvinnor är från Mars och män är födda i farstun...
Tänk vad enkelt allt vore ifall man istället var ihop med en kvinna. Alla problem och missförstånd skulle ju minskas radikalt.
Det är verkligen helt sjukt så olika män och kvinnor är..... och framför allt Jens och jag. Ibland när vi diskuterar en händelse så undrar jag om vi verkligen har varit på samma ställe för vi har uppfattat allt HELT olika.
Om Jens hade fått bestämma så skulle vi aldrig tala om när vi har några problem...... det är bättre att sopa under mattan, det går över!! När jag vill duskutera så är jag jättejobbig. Om jag säger - vi behöver prata så får jag ett långt pust till svar och det lyser av lite panik i blicken....blandat med irritation. När jag sen börjar ställa frågor till Jens om hur han upplever vår relation med mjuk röst (egentligen vill jag ju bara skrika till honom vad han gör fel men istället försöker jag vara pedagogisk). Då får jag en väldigt misstänksam blick tillbaka och så säger han att jag försöker sätta dit honom?? -Jag försöker ju bara ta reda på hur du upplever saker och ting så att vi kan hitta en lösning, säger jag. - Nej, du letar bara efter saker som du kan vända till din fördel, svarar han då.
När det kommer till romantik så lever vi inte heller i samma värld. Så här kan det låta mellan oss:
Jag: -Men du ger ju aldrig mig någon uppskattning.
Jens: -Det gör jag ju hela tiden, men du verkar ju inte märka det!
Jag: -Kan du säga när du har gjort det då?
Jens: -Ja, typ ofta. När jag gick förbi dig för två veckor sedan så smekte jag dig på rumpan.
Jag : - ehh, ok.... nej jag minns inte det faktiskt. Men när sa du senast att du älskar mig?
Jens: - Men, det vet du ju! Och jag säger det ofta.
Jag: -Nej, det vet jag inte för du säger ju aldrig det och känslor kan förändras.
Jens: -Jag sa det ju när vi var på väg till Krabi den där gången.....
Jag: - Du menar för 4 månader sedan???
Jens: -Fast jag visar det på många andra sätt.
Jag: -Hur då?
Jens: -Jag frågar alltid om du vill ha kaffe.
Jag: -Men det frågar du ju dina vänner också, betyder det att du älskar dem passionerat då eller?
Jens: -Jag gör andra saker också, jag tar barnen när du ska på massage, jag hoppade in och jobbade när du ville träna.
Jag: -Det är ju gulligt men det betyder ju inte att du är kär i mig, bara att du är snäll. Du har till exempel inte märkt att jag har gått ner i vikt o blivit lite fastare.
Jens:- Jo det är klart jag har sett det.
Jag: -Men varför har du inte sagt nåt då?
Jens: -Jag säger ju det nu.
Jag: -Bara för att jag frågar ja, hur ska jag kunna lite på att du menar det då eller om du bara säger det för att vara snäll?
Jens: -Men så är det alltid med dig, varje gång jag säger nåt så anklagar du mig för att ljuga..... så därför säger jag inget.
Jag: -Det gör jag väl inte! Men om jag måste fråga om du tycker att jag är fin så fattar du väl att jag inte helt litar på svaret!!!
Jens: -Du tror ju mig ändå aldrig så det är så tråkigt att ge dig uppskattning.
Jag: -ahh, vi skiter i det, det går inte att diskutera med dig, du fattar helt enkelt inget.
Jens: -Nej, o du fattar heller inget, jag är så trött på att få kastat i ansiktet att jag aldrig visar dig uppskattning när det egentligen är du som inte märker något.
Vi är tysta och lägger oss åt varsitt håll i sängen. Jag ligger o grubblar länge och tänker: Usch, nu ligger han och mår dåligt över att vi har problem. Jag bestämmer mig för att svälja stoltheten och sträcker ut en hand o smeker honom på ryggen...... ingen respons..... jag inser att han sover. Vilket as!! Hur fan kan man somna efter ett sånt här gräl?? Jag blir förbannad o väcker honom, frågar hur fan han kan somna när vi precis har grälat. Jag får till svar: -Vi har väl inte grälat? Vi pratade ju bara!
Att leva ihop med en man är som att leva ensam i ett främmande land där man inte förstår varken språket eller kulturen. Varje dag är ett stort jäkla frågetecken.
Do you want me to shoot them?? - sa polisen.
Ja, då har vi fått ännu en lärdom i Thailand. Måste säga att det är ett händelserikt första år i Thailand, vi blir inte direkt uttråkade.
Onsdag morgon:
Eftersom det är Jens som har morgonpasset så är jag ledig och kommer upp till restaurangen tillsammans med Jamie som jag ska skjutsa till skolan. Efter det ska jag åka till Susan och träna så jag är träningsklädd och laddar med vatten. När jag kommer in i köket möter jag Jens som säger lite förvånat: -Vårt kassaskåp är borta! Jag fattar inte riktigt för vårt kassaskåp väger ju typ över 20 kg så det kan ju inte bara vara borta. Jag tittar på Weiw och hon är alldels stirrig o smattrar ut en hysterisk förklaring på thailändska som jag endast förstår ett ord av…bungalow. Jag tittar på Jens som säger – det är nåt skumt med henne, hon reagerade inte förrän jag pekade på det tomma hålet och då flippade hon helt. Weiw fortsätter smattra och jag förstår att hon trodde att vi hade tagit ner skåpet till vår bungalow över natten. (För vi brukar ju bära med oss ett 20 kg skåp under armen?!)
Jag börjar fundera på om jag måste avboka min träning, det känns himla jobbigt. (jag har ännu inte riktigt fattat). Ning står i duschen o jag hör henne skrika något till Weiw, det låter argt. Jens har nu börjat bli jävligt irriterad o säger – Ropa ut Ning nu, vi måste ringa polisen. Jag svarar lika irriterat tillbaka – är det ok om hon torkar sig först eller!! Ning kommer ut halvklädd och blöt i håret och börjar skrika på Weiw, vi fick nästan hålla tillbaka henne för jag trodde hon skulle nita Weiw så jag förstår att hon har fattar mer än vi. Nu blir jag införstådd med att köket var inte ens uppbrutet, någon har använt nyckel och gått in och helt enkelt tagit med sig hela kassaskåpet och låste efter sig igen på vägen ut.
Vi letar febrilt efter olika telefonnummer för att ringa polisen men alla nummer vi får fram är bara någon konstig ton på…… vi ringer till slut Yak, vår vän och sedan går det fort. Yak kontaktar Roman, vår landloard och de kommer över. Roman har ringt sin kontakt på polisen så de är på väg.
Jag börjar fråga ut Ning vad som hänt ….. Weiw har varit ute o festat på natten fram till kl 3 ungefär. Hon var ute tillsammans med Loh och Min (rötäggen som tidigare arbetade som trädgårdsmästare och städerska hos oss). När Weiw kommer upp på morgonen och öppnar köket så är skåpet väck men hon tror att vi har tagit det med oss ner till bungen.
Jag, Jens och Ning behövde inte ens säga något till varandra, vi hade alla 3 jävligt klart för oss att Loh och Min har stulit skåpet, det är inte första gången de jävlas med oss och vi vet att de är oärliga och njuter av att förstöra för folk. Jag börjar nu fundera på vad som fanns i skåpet och blir alldeles knäsvag. Våra pass, våra visum, arbetstillstånd, vår företagsstämpel (som är själva stommen i ett företag här nere hur konstigt det än låter), vår bankbok, kreditkort och alla pengar. Usch, inser att även kuvertet med pengarna vi fick av mamma för hennes Bali-resa ligger där och även ett annat kuvert med buffertpengar. Räknar snart ihop att det måste röra sig om över 100.000 bath i alla fall. Jag inser också vilket oerhört jobb vi har framför oss att få fram nya företagspapper, vi kommer få pröjsa mycket för det. Vi måste åka till Bangkok för att få nya pass, sedan kommer vi få betala multi igen för att få visum och nya stämplar i passet… sedan kommer vi få betala multi igen för Jens arbetstillstånd…. ALLT KOSTAR PENGAR I THAILAND FÖR UTLÄNNINGAR, DE LEVER PÅ ATT BLÅSA OSS, DET HAR VI LÄRT OSS NU.
Chris och Caroline, våra gäster från England som bor i en av bungarna kommer strosande in i restaurangen och jag blir alldeles stel när jag inser: FAN, DE HAR JU SINA PENGAR, PASS OCH KREDITKORT I VÅRT KASSASKÅP! Vi berättar direkt för dem och tack o lov tar de det riktigt bra. De sätter genast igång med att spärra kort och ringa ambassaden osv.
Jag börjar nu fundera över Weiw och det gör så himla ont i mitt hjärta….. inte har väl Weiw blåst oss?? Hon har ju ett varmt hjärta som klappar för oss, det vet jag. Samtidigt minns jag att hon några dagar tidigare bad om förskott på nästa månadslön för att hon har ett problem med lånehajar. (Det är väldigt vanligt här i Thailand, de lånar hej vilt stora summor pengar av varandra).
Det kommer in fler och fler gäster och vi får berätta gång på gång bad som hänt och förklara att vi inte kan servera frukost idag…. Alla är självklart väldigt förstående och gulliga. Polisen stannar inte länge, de är någon som blivit knivhuggen så de måste iväg. När de kommer tillbaka efter någon timme så tar de in Weiw och åker iväg. Jag sticker panikartat iväg till banken när jag inser att vårt kreditkort till företagskontot låg i skåpet…. Tack o lov var pengarna kvar där iallafall och kortet spärrades. När jag sitter på moppen tillbaka till Papillon funderar jag över vad jag ska lära mig av det här. Jag fattar ju att det måste vara något viktigt… är jag för godtrogen? Hur fan kunde vi lämna så mycket pengar i kassaskåpet…. skulle vi låtit Weiw gå tidigare, vi har ju varit osäkra på henne…. Är det här ett test från mina vänner i himlen där de vill kolla hur viktigt pengar är för mig?? Jag menar vi är ju friska, i kassaskåpet fanns ju bara pengar och värdesaker, ingenting viktigt. Kvällen innan fick vi en underbar nyhet från min kusin Anna, tumören de opererade bort från henne var godartad… jag tackade himlen för den nyheten, underbart! Kanske var det här med stölden en motvikt, vi kan ju inte bara få goda nyheter, och har jag sagt till mina vänner i himlen att det enda som är viktigt är att vi får vara friska, då får jag väl stå för det också!!
Tillbaka på Papillon möter jag poliskommissarien, vår landloards kontakt. Han är riktigt bra, jag ser det på honom. Han ber oss att vi ska åka till stationen och pressa Weiw lite, hon säger ingenting till polisen. Vi (Jens, Ning och jag) diskuterar lite sins emellan och är snart överens om att det bör bli jag som ska åka för pressa är ju inte Jens starkaste sida ….. hmm, varför tyckte de att jag skulle åka?!
Ning följer med mig till stationen…. På vägen funderar jag på om jag verkligen ska vara hård eller om jag ska vädja till hennes hjärta istället…. Kanske gråta lite (det blir inte svårt att pressa fram en tår känner jag).
Vi kommer fram till stationen och det första jag möter i entren är en stor tv-apparat och 5 poliser som tittar på den…. (de älskar tv i Thailand). De tittar inte ens upp på oss. Vi går in och sätter oss i ett annat rum där det sitter lite poliser och pratar med människor lite här och där, här luktar jäkligt illa. En liten thailänds fjant som ser ut som 15 tittar upp på mig och gör pistoltecknet samtidigt som han säger: - Swedish?? Bleautlifull !….och sedan blinkar han med ena ögat och smackar med tungan. Jag försöker inte ens le, utan tittar bara på honom och försöker förmedla en blick som säger: Ärligt..sök hjälp för dina problem….. han ger sig inte utan säger en gång till: - bleautliflull….och verkar vänta på ett svar…. Jag ger upp och vänder mig bara åt ett annat håll.
Vi blir efter en timme eller nåt visade till en annan byggnad, vi går förbi två poliser som ligger o sover på en soffa…. Det ligger gamla stinkande strumpor och mögliga kläder lite här o där… skumt. Sen kommer vi in i ett rum som är riktigt riktigt äckligt faktiskt. Weiw sitter där och en polis sitter i ett annat hörn och glor på tv. Jag kör min grej med Weiw, förklarar för henne att om inte vi hittar arbetstillstånden och företagsstämpeln så måste vi stänga Papillon… hon gråter och berättar vad hon vet. Efter ett tag så blir det ganska klart att det är Min o hennes pojkvän som ligger bakom. Hon hade inte följt med ut, bara hämtat Weiw (och förmodligen sett var hon gömde nycklarna). Vi fick fram genom några telefonsamtal att Min är på väg i en minibus från Koh Lanta. Det har nu kommit in ännu fler poliser i rummet som inte gör någonting….. när vi förklarar läget om Min så skakar de på huvudet, det finns ju ingenting att göra ifall hon redan åkt från Lanta. Det slutar med att jag själv får börja ringa runt till bussbolagen för att få numret till chauffören som kör minibussen till Krabi och Trang….. inget napp. Nu har äntligen kommissarien kommit in i rummet, han som är så bra….. och efter några ord från honom börjar plötsligt 5 poliser ringa runt överallt och söka efter Min. Vi får dock inte tag i henne, hon är spårlöst borta och Loh (som sa att hon satt på minibussen) ljög alltså. Nu smattras det mycket på thailändska… Ning för vår talan och jag fattar ingenting. Mitt huvud har börjat dunka, det är nästan lunch och jag har inte ätit eller druckit sedan igår. Inga huvudvärkstabletter med mig. Jag sitter o tittar mig omkring och sjunker in i min egen värld, här är så äckligt! Det ser ut som om någon har kräkts på sidan av skrivbordet…. Fönstren är så skitiga att man knappt ser ut genom dem, jag är helt säker på att ingen har städat här på flera år….till och med getingarna ligger och dör framför ögonen på mig, förmodligen kvävs de av odören… två av poliserna sitter o bolmar på cigaretter. Jag själv sitter i en bäddsoffa som jag tror någon har kissat i, det är stora fläckar och det luktar äckligt. Jag tycker att jag ser att det kryper omkring ohyra. Jag tittar upp på ena polisen som ser ut precis som Magnus Uggla fast mycket smalare och lite gråsprängd….. jag funderar på vad det är som blänker till varje gång han vrider på huvudet och jag inser att han har sina solglasögon instuckna i nacken…. Hans hår är så krulligt att bågarna sitter fast när han kör in den där…. Jag roas en stund av detta och kan inte låta bli att le. Det kommer in en annan polis i rummet som bär uniform, han är lika bred som mitt ena lår…. Och pistolen som är nerstucken i byxan där bak är nästan större än hans ryggtavla. Sedan tittar jag på kommissarien som ser riktigt bra ut, han är storvuxen och har ett riktigt snyggt ansikte. Han känns väldigt förtroendegivande. Jag ser hur han öppnar sin skrivbordslåda och letar efter en penna, för att hitta den slänger han först ut ett par skitiga använda sockar på golvet. Sedan tar han upp sin nyckelknippa och då ser jag att det hänger en stor Mickey Mouse berlock i knippan……. Det är ungefär nu jag börjar fundera på om det går att boka om våra flygbiljetter hem till Sverige, det kanske går att tidigarelägga ?!
Vi åker ifrån Polisen till restaurangen där Loh och Min numera arbetar…. Loh spelar förfärad över det som hänt och fjäskar järnet, det falska stycket. Jag säger till Loh – Jag vet att du är inblandad, vi vill bara ha tillbaka pass o företagspapper sedan kan ni ta pengarna. Jag ser på honom att han fattar. Vi åker hem till Papillon och Ning berättar att Loh sa något konstigt….. han sa: -Varför har ni inte tittat runt omkring Papillon och Bambies (en restaurang vid vår strand)…
Lite mat och huvudtabletter senare börjar vi söka igenom skogen…men hittar inget. Jamie och Oliver tyckte dock att det var spännande att gå på skattjakt. Det börjar bli mörkt och vi ger upp, Papillon är stängt hela dagen….. vi går hem, åker o köper hämtpizza och tittar på en film innan vi somnar. Men först ringer jag Corrina och gråter lite. Jag o Jens skålar i ett glas rött och tänker, morgondagen bör i alla fall inte bli sämre.
Torsdag
Jag känner mig mycket starkare…. Inser medan jag förbereder restaurangen att jag verkligen älskar Papillon. Mitt hjärta finns här….. och vi ger inte upp bara för att vi haft lite motgångar. Pengar löser sig alltid på nåt sätt.
Jag och Ning kör Jamie till skolan och sedan åker vi till Banana Garden för att se om våra vänner Annie och Meta kan hjälpa oss. De känner någon som känner Min nämligen. De är helt underbara och börjar direkt sätta igång en massa åtgärder, de ringer runt till högt uppsatta poliser, till familjemedlemmar till Min som ska sätta press på henne osv osv… sedan skäller de på mig för att jag inte kom till dem direkt, - You don´t know Thailand Caroline, next time you must think Banana first thing in the morning!!! De blir jättearga när de hör att polisen inte tog in Loh på förhör ,och bara skakar på huvudet när de får höra att jag inte mutat polisen… det var tydligen självklart annars jobbar de inte, nu har ju både Loh och Min hunnit lämna ön. Vi pratar igenom saken och de instruerar mig vad jag ska göra.
Vi åker till polisen och sitter i det sunkiga rummet några timmar till, sedan åker vi hem till Papillon. Enligt order säger jag nu till Weiw att om inte hon gör precis allt hon kan för att hjälpa oss få tag på grejorna så kommer hon få ta skulden för allt. Hon är väldigt ledsen och vill göra allt hon kan så vi ringer polisen som ska hämta henne. Vi ber henne också skicka meddelande till Min som säger att om hon lämnar tillbaka pass o papper så kan hon ta pengarna.
Helt plötsligt ringer Weiws telefon och det är Loh som helt plötsligt fått veta från Ae (Mins pojkvän) att det ligger en påse med våra grejor ute vid vägen….. Weiw och Ning springer mot vägen och efter några sekunder hör vi hur de skriker…. De hoppar runt och gråter av lycka. Påsen med våra pass, och alla företagspapper ligger dumpat vid vägkanten. Jag försöker le men kan inte låta bli att känna – herregud, vad de leker med oss, vi är bara brickor i deras spel. Tror Loh på fullt allvar att jag ska tro att han gjort oss en tjänst nu?? Att han inte är inblandad i det här.
Vi sätter oss och pratar med polisen igen… min favvis med Mickey mouse berlocken tittar på mig och frågar - Do you want me to shoot Loh and Min?? Jag ler o svarar – Yes, can you do that? Blicken han gav mig när han svarade – Yes ….. fick mig faktiskt att undra om han menade allvar.
Annie och Meta ber mig möta dem hos polisen, de har fått tag på Min på telefon…. Hon var tydligen nervös och hade frågat vad som kan hända om polisen tar henne. Jag inser att våra pass kom tillbaka en halvtimme efter att Meta fått tag på Min….en slump? De hjälper mig att prata med polisen (Mickey mouse) och förklarar för honom på Thai att om han hjälper oss få tillbaka pengarna så kommer han bli belönad, han lovar att göra sitt bästa.
Weiw är kvar hos oss just nu, vi kan inte lita på att hon inte var inblandad på något sätt men vi tror faktiskt att hon utnyttjades, men vi är väldigt försiktiga…. Just nu avvaktar vi.
Vi får se om vi får tillbaka några pengar…. Förmodligen inte…. Men Min och Ae kommer nog bli straffade på något sätt och det kommer kännas så skönt. MEN när vi gick o smånynnade i restaurangen innan jag och Ning så sa Ning: - She is not happy Caroline, she has your money but she is not happy as you and me. Och det är sant!
Det känns skönt att vi har så många som ställer upp för oss här på Lanta. Alla våra vänner och kontakter har stöttat oss fullständigt i det här…. Yak, Roman, Cedric, Annie och Meta, bara av ren vänlighet och för att de är våra vänner. Det känns gott i hjärtat. Sedan vet vi att ni - vår familj och våra vänner i Sverige ställer upp till 100 procent om vi behöver det… vi är lyckligt lottade!
Kärlek till er alla!
//Caroline
